Klantigt...
Imorse gick vi upp strax innan nio och tog det lugnt, åt frukost och knallade ner till Jysk för att titta på en säng till mig, en matta och en duk.
Det var riktigt trevligt att gå där och titta på saker tillsammans och funderade på vad som skulle kunna passa var.
Och då kom vi på den briljanta idén att försöka hitta en rumskompis, så nu är sökandet i full gång...
Undrar hur det ska gå, det är ju liksom ganska litet här redan nu, men det får man fan stå ut med för att sänka hyran till human nivå!
När vi kom hem (tomhänta) efter vår lilla tur lagade Emelie mat till mig - korv stroganoff med ris. Jättegott! Tack så mycket!
Sen glömde Emelie bort tiden och blev jättesen till jobbet, så jag skulle köra henne till bussen.
Jag sprang ut i förväg och började skrapa rutorna på bilen som var totalt igenfrusen medan Emelie klädde på sig och låste dörren... Och stoppade nyckeln i sin egen ficka...
Sen blev det så himla stressigt, det var skitsvårt att få bort isen på rutorna, vindrutetorkarna pajade och allt var helt kaos... Tillslut kastade vi oss in i bilen och körde iväg så fort vi bara vågade.
Vi hann precis i tid till busstationen och Emelie for till jobbet och jag åkte hem.
Väl hemma kom jag på att jag aldrig fått (den enda) nyckeln av Emelie!
Med den något naiva förhoppningen att Emelie inte skulle ha låst dörren gick jag i alla fall in och ryckte i dörren som naturligtvis fortfarande var låst.
Fan.
Jag hade ju inte tagit nånting med mig, inga pengar, ingen väska, ingen mobil...
Vad fan skulle jag göra då??
Jag körde in till stan igen och höll tummarna för att bussen (i likhet med sj:s tåg) skulle fått tekniskt fel och blivit stående på busstationen.
Icke.
Fan.
Jaha, nä, då fick jag ta lilla bilen och fräsa bort till Maria (hon som vi festade med första kvällen) och hoppas att nån skulle vara hemma där och kanske få låna en telefon och få ringa Emelie.
Men när jag kom dit var det ingen hemma.
Nähä, vad har jag då för alternativ?? Sätta mig i bilen och vänta i fem timmar tills Emelie kommer hem eller försöka få tag på Emelie själv...
Jag bestämde mig för att själv leta reda på henne.
Sagt och gjort, jag satte mig i bilen och fräste iväg till flygplatsen. Väl där hittade jag en parkering där det naturligtvis kostade pengar att stå, men jag hade ju inga pengar... Dessutom hade ju Emelie berättat att hon på fem minuter fått böter på 700 spänn på just den parkeringen...
Jag sprang in i terminalen och tvärstannade innanför dörren och spanade. Det tog ca 20 sekunder innan jag fått syn på henne och hon fått syn på mig.
Jag rusade fram till henne och fick nyckeln, sa nånting om att jag inte hade lagt pengar i parkeringsautomaten och rusade ut igen.
Jävlar, det var mitt absolut snabbaste besök i en avgångsterminal!!
Men allt gick bra, jag hittade både dit och hem och slog ihjäl lite tid på kuppen.
Nu ska jag förbereda en middag till Emelie!
Det var riktigt trevligt att gå där och titta på saker tillsammans och funderade på vad som skulle kunna passa var.
Och då kom vi på den briljanta idén att försöka hitta en rumskompis, så nu är sökandet i full gång...
Undrar hur det ska gå, det är ju liksom ganska litet här redan nu, men det får man fan stå ut med för att sänka hyran till human nivå!
När vi kom hem (tomhänta) efter vår lilla tur lagade Emelie mat till mig - korv stroganoff med ris. Jättegott! Tack så mycket!
Sen glömde Emelie bort tiden och blev jättesen till jobbet, så jag skulle köra henne till bussen.
Jag sprang ut i förväg och började skrapa rutorna på bilen som var totalt igenfrusen medan Emelie klädde på sig och låste dörren... Och stoppade nyckeln i sin egen ficka...
Sen blev det så himla stressigt, det var skitsvårt att få bort isen på rutorna, vindrutetorkarna pajade och allt var helt kaos... Tillslut kastade vi oss in i bilen och körde iväg så fort vi bara vågade.
Vi hann precis i tid till busstationen och Emelie for till jobbet och jag åkte hem.
Väl hemma kom jag på att jag aldrig fått (den enda) nyckeln av Emelie!
Med den något naiva förhoppningen att Emelie inte skulle ha låst dörren gick jag i alla fall in och ryckte i dörren som naturligtvis fortfarande var låst.
Fan.
Jag hade ju inte tagit nånting med mig, inga pengar, ingen väska, ingen mobil...
Vad fan skulle jag göra då??
Jag körde in till stan igen och höll tummarna för att bussen (i likhet med sj:s tåg) skulle fått tekniskt fel och blivit stående på busstationen.
Icke.
Fan.
Jaha, nä, då fick jag ta lilla bilen och fräsa bort till Maria (hon som vi festade med första kvällen) och hoppas att nån skulle vara hemma där och kanske få låna en telefon och få ringa Emelie.
Men när jag kom dit var det ingen hemma.
Nähä, vad har jag då för alternativ?? Sätta mig i bilen och vänta i fem timmar tills Emelie kommer hem eller försöka få tag på Emelie själv...
Jag bestämde mig för att själv leta reda på henne.
Sagt och gjort, jag satte mig i bilen och fräste iväg till flygplatsen. Väl där hittade jag en parkering där det naturligtvis kostade pengar att stå, men jag hade ju inga pengar... Dessutom hade ju Emelie berättat att hon på fem minuter fått böter på 700 spänn på just den parkeringen...
Jag sprang in i terminalen och tvärstannade innanför dörren och spanade. Det tog ca 20 sekunder innan jag fått syn på henne och hon fått syn på mig.
Jag rusade fram till henne och fick nyckeln, sa nånting om att jag inte hade lagt pengar i parkeringsautomaten och rusade ut igen.
Jävlar, det var mitt absolut snabbaste besök i en avgångsterminal!!
Men allt gick bra, jag hittade både dit och hem och slog ihjäl lite tid på kuppen.
Nu ska jag förbereda en middag till Emelie!
Kommentarer
Trackback
