Presidentspan
Igår hade jag och Erik en helt fantastisk morgon. Eftersom vi båda skulle börja jobba sent hade vi bestämt oss för att åka ut till flygplatsen och försöka få en skymt av President Obama som skulle till Norge och ta emot Nobelpriset.
Jag hade väl egentligen inga förhoppningar om att se någonting alls, men Erik var optimistisk, så vi packade kaffe och mackor och kunde ju i alla fall få en trevlig utflykt om allt annat skulle misslyckas.
På väg ut till flygplatsen lyssnade vi på radion och hörde att halva Norge var avstängt på grund av säkerheten vid presidentbesöket och överallt stod poliser och blockerad vägarna. Jag var nära att ge upp och svängde in på en liten väg in mot ett hotell för att vända. När vi kom in på hotellparkeringen insåg vi att vi hade perfekt utsikt över landningsbanan och vi hann inte mer än parkera och klia ur bilen innan Air Force One landade mitt framför ögonen på oss.
Det hela var över på mindre än femton sekunder, men vi var ändå så glada att vi hoppade omkring där på parkeringen och jublade av lycka.
Vägen hem blev också ganska spännande… Eftersom vägarna var avspärrade runt hela flygplatsen fick vi åka ända bort till Dal och vända för att komma tillbaka hem. Turen hem tog en timme och tio minuter och inkluderade en kaffepaus hos en trevlig polis i en vägspärr.
Väl tillbaka i Jessheim var det bara att åka direkt till jobbet. Det var nissefest på dagiset där jag jobbar och när jag kom in möttes jag av tretton små minitomtar som sprang omkring och bara var toksöta.
Efter jobbet satte jag mig i bilen igen och körde den inte så blygsamma sträckan Jessheim – Falun på den inte så blygsamma tiden fem timmar och tjugofem minuter. Roligare har jag ju haft i mitt liv, men jag hade radiomottagning nästan hela vägen, så det gick ganska bra ändå.
Erik är helt överlycklig och hans reflex likaså
Jag och Erik lyckliga efter vårt kändisspan...
xoxox
