På resande fot 090428
Klockan är 06.11 och vi sitter på tåget. So far so good. Jag har kollat ungefär en miljon gånger så vi verkligen har våra pass och alla biljetter. Det är ju ganska oroande när pappa ringer och talar om att Björn tappat bort våra flygbiljetter. Det gjorde han igår, strax innan jag åkte hemifrån... "Hej Frida! Grattis på födelsedagen! Jag tänkte bara tala om en sak... Björn har tappat bort flygbiljetterna, men ni får väl ring mig från Arlanda, så ska väl det lösa sig..." Det var ungefär det sista jag behövde höra just där just då. Jag trodde jag skulle dö. Men när jag kommit till Mora hade han lyckats hitta biljetterna och dessutom hämtat ut tågbiljetterna.
Födelsedagen var för övrigt en bra dag. Jag jobbade från 8-15.30, sen åkte jag hem och packade ihop det sista och sen drog jag iväg. Jag slog tidsrekord på sträckan Jessheim - Mora, vilken jag lyckades klara av på tre timmar och tio minuter. Jag hade räknat med att det skulle ta närmare fyra timmar, så jag passade på att stanna till hos moster och säga hej och ändå var jag i Falun innan klockan 22. Vilken racerbil jag har fått!!
När jag kom till Björn och Sara hade Peji varit där och lämnat ett paket till mig. Ett jättefint halssmycke! Tusen tack!!
Jag fick paket av Sara och Björn också, ett par leopardskor. Tack så jättemycket!! Jag blev kanonglad!
Födelsedagen avslutades i samma stil som den började: med skräpmat! Vi bestämde oss för att besöka McDonald's i Falun, vilket jag inte gjort på hundra år. Smaskigt värre!!
Överlag en mycket bra dag. Jag måste nog ha varit rejält trött, för jag somnade så fort jag lade huvudet på kudden, vilket jag aldrig trodde skulle ske. Jag brukar aldrig kunna somna när jag är nervös, men det gjorde jag.
Klockan är nu 18.06 svensk tid och jag befinner mig ovanför Kanada på en höjd av 11582 meter. Jag har som sagt varit galet nervös och det hjälpte ju inte att killen i incheckningsdisken på Arlanda sa att det skulle bli riktigt ont om tid i Köpenhamn. Jag försökte lugna mig själv och tänkte att 40 minuter ju är jättelång tid, men innan vi hade kommit av planet och kommit på var vi skulle gå hade det gått ganska lång tid. Det slutade med att vi sprang som två idioter genom flygplatsen i Köpenhamn, men vi hann och vi hittade på mamma och pappa som satt och väntade vid gaten.
Jag har svullnat något alldeles fruktansvärt i benen och fötterna av flygturen. Det har jag aldrig gjort förut! Och jag hade verkligen inte en tanke på att ta med stödstrumpor, så jag antar att jag får skylla mig själv... Det går väl över hoppas jag.
På Arlanda hade vi lite tid över, så Björn tyckte att vi skulle ta och få i mig lite alkohol. Jag höll med om att det var en mycket bra idé, så strax efter klockan nio på morgonen beställde vi varsin öl och whiskey. Det är verkligen ingenting jag skulle göra i vanliga fall, men jag var ju tvungen att göra någonting för att dämpa flygrädslan.
Jag är gräsligt trött och ska försöka sova lite mer. Jag har faktiskt lyckats sova i lite mer än en timme, men sen blev jag så orolig att jag inte kunde sova mer.
Björn, den lille lyxliraren har fyra säten för sig själv, så han har legat och sovit en lång stund. Jag tror jag ska ta och byta med honom, för det ser himla skönt ut att ligga ner. Fast jag har det inte heller så dåligt, jag har två säten för mig själv här, så jag kan också breda ut mig ganska mycket.
Det är drygt två timmar kvar till landning. Det är långt till USA.
