Flat beat
Nu har vi hamnat i en pytteliten stad/by utanför Adelaide. Vi är här för att vi ska plocka körsbär, ett jobb som vi ramlade över nere på turistinformationen igår. Det är otroligt vackert här med berg och vinodlingar.
På vägen hit trodde jag verkligen att bilen skulle ge upp för alltid, men det verkar vara en seg rackare, så även fast det gick sakta och stank av bensin och diverse brända motordelar så tog vi oss fram med både bil och oss själva helt i behåll.
Vi bor på ett hostel som mer är ett bostadshus med många sängar i. Det finns ett vardagsrum, ett litet kök, en dusch, en toalett och tre sovrum. Vi är åtta personer som bor här just nu och imorgon ska tydligen tre till komma. Jag gillar det verkligen! Folket som redan är här är jättetrevliga och det känns riktigt bra att äntligen få sova i en säng med ett vanligt täcke och en vanlig kudde och inte behöva vara rädd för att det ska regna på en eller att man av misstag ska komma åt tutan på bilen med foten.
Bilen ja… Den är ju faktiskt en historia för sig. Jag kan inte sluta förvånas över att den fortfarande lever, även om den verkligen är inne på sina sista andetag. Idag när vi tillslut hittat fram till vårt hostel (som för övrigt var i princip omöjligt att hitta eftersom det såg ut som vilket annat bostadshus som helst) skulle vi åka och handla lite mat. Eftersom bilen går så sakta i uppförsbackarna så skulle Pete svänga in till vägkanten och släppa förbi bakomvarande lätt irriterade bilister och när han svängde ut på vägen igen hörde vi jämna dunk, dunk, dunk och jag trodde att det var motorn som gav upp. Vi stannade och hoppade ur bilen och tittade. Det visade sig att vi kört över någon konstig skruv-sak som nu satt fast i däcket. Ben hade varit med om exakt samma sak tidigare och konstaterade att vi inte skulle kunna fortsätta med saken kvar i däcket, och om vi skulle dra ut den så skulle all luft pysa ut. Fan.
Där stod vi alltså mitt i vägen i en brant backe med en bil som inte gick att köra. Som tur var såg alla tre det komiska i situationen, så istället för att bli arga och stressade och börja skrika åt varandra började vi skratta och konstaterade att vi inte hade något annat alternativ än att riva ut alla våra saker ur bagageluckan och byta däck till det gamla och redan halvtrasiga reservdäcket. Nu måste vi verkligen sluta få problem med däcken, för nu har vi inga fler i reserv.
Den dumma skruv-grejen som gav oss punktering....
Om man vill kan man hänga upp en död orm...
xoxox
