projekt25

Jag sitter ute i skogen, mörkrädd som fan.

Idag har jag organiserat och packat (en del av) mina sommarkläder, ätit mat hos farfar, hämtat tvätt hos moster och målat om mina köksmöbler.

Att måla om köksmöblerna trodde jag skulle vara lätt som en plätt och gå på ett par timmar. Haha, naiva jävel! Nej, att måla om köksmöblerna tar gärna en hel dag, för mig tog det fem timmar och då slipade jag inte ens innan jag målade.

Dum som jag var bokade jag in mat hos farfar innan jag visste hur lång tid det skulle ta, så när jag insåg att en enda stol tog över en timme att måla fick jag lägga på ett kol för att hinna. Oj, oj, vad jag målade!

När jag stod där och målade började jag fundera på det här med att allting ska vara vitt nu för tiden. Vitt och unikt.

Unikt och precis likadant.

Det ska se omedvetet ut på ett medvetet sätt, som om man bara ramlat över möblerna och på något vis fått med dem hem. Lite slitet, lite kantigt. Och dyrt, naturligtvis.

Vitt ska det ju vara.

Lite lantlig känsla, samtidigt som det ska in lite industri i det hela med metall och betong.

I och med att jag har letat bostad nu så har jag sett många lägenheter och de allra flesta satsar på exakt samma look – vitmålat trä, metall och betong.

Allting är precis likadant.

Allting är så jävla ounikt.

Allt och alla ser likadana ut med slarviga frisyrer och kantstötta möbler. Inte för ordnat så det ser för prydligt ut.

Och jag är precis likadan själv. Jag har inte borstat håret på flera dagar och nu har jag målat om mina möbler slarvigt vita.

Det ser lite ut som att jag har ramlat över dem och att de på något vis bara hamnat hos mig.

Väggarna i min nya lägenhet är ”Stockholmsvita”. Japp, det står så i beskrivningen.

Haha, att det ens finns en färg som heter Stockholmsvit. Galet.

Jaja, jag har i alla fall en grön soffa. Och dessutom var jag utomhus när jag målade möblerna, så det sitter både barr och småflugor i färgen. Det är i alla fall unikt!