projekt25

Hej.

Idag är jag inte kompis med folk. Inte alls.

Gud vad alla har varit dumma i huvudet idag! Åh!

Jag är inte ens kompis med katten…

Det började med att jag hade jättekonstiga drömmar hela natten om allt möjligt otrevligt, bland annat att katten bet mig, så vaknade jag imorse med katten på magen och helt plötsligt bet han mig i handen. Fan vad arg jag blev.

Jag tvingade mig själv att sova till typ elva, även fast jag vaknade första gången runt 06, andra gången runt 08 och tredje gången runt 09.

Jag gjorde frukost och en kanna kaffe. Kaffet gjorde mig kissnödig och inte ett dugg pigg.

Jag tänkte att jag nog skulle kunna sova lite på bussen till jobbet som ju ändå tar ca 45 minuter. Ja, tjena… Jag fick inte sova en blund för på raden framför mig satte sig en familj bestående av mamma, pappa och två barn.

Mamma och pappa tyckte att det var en jättebra idé att ge barnen varsina bjällror som ungarna gladeligen satt och skakade på större delen av bussresan.

Jag var otroligt nära att säga åt dem att visa lite hänsyn till sina medresenärer, men den stora svensken i mig fick mig att sitta lugnt och fint och vara skitarg i det tysta.

På jobbet fungerade inte min hjärna alls och jag blandade ihop flygplatskoder och glömde be om telefonnummer till passagerare som skrev rapporter och liknande.

Kaffe gjorde mig illamående och inte ett dugg pigg.

Runt 18-tiden blev jag ensam och drog iväg till terminal 5 där allting också strulade, naturligtvis. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra med alla bagage som kommit in, kunde inte räkna ut vilken leverans som skulle köra till vilken adress och slutligen var jag skulle göra av väskorna som ska köras ut imorgon.

Sen fick jag helt hjärnsläpp och kunde inte ens rusha ett bagage till Turkiet, vilket är det lättaste man kan göra.

Jag var nästan helt klar med att ordna upp mitt kaos när en mycket upprörd passagerare kom fram till mig och undrade vem han kunde klaga hos.

Jag lyssnade på hans två mil långa historia och sa att alla klagomål lämnas till flygbolaget direkt via email. Han hävdade att det inte var flygbolagets fel, utan markpersonalen och speciellt de som jobbat på specialbagage, så han ville klaga direkt hos dem.

Jag försökte än en gång förklara att det inte funkar så, man lämnar alla klagomål till flygbolaget, för det är de som hyrt in oss som markpersonal.

Han gav sig inte, drog sin historia igen, jag lyssnade och förstod och försökte återigen tala om för honom att han skulle kontakta flygbolaget.

Tillslut fick jag honom att gå ut till informationen för att få tag i alla telefonnummer han ville ha, som inte jag hade och efter typ fyra minuter ringde han på min telefon och ville framföra sina klagomål.

Suck!

Sen blev det lugnt igen och jag åt mat och vilade en stund för att försöka få igång hjärnan. Med tanke på allt kaffe jag hällt i mig under dagen gick det mindre bra.

Kvällen gick relativt bra, inga större missöden förutom ett helt onödigt bandbyte, fördröjd leverans av bagage till ankomsthallen samt ett bandstopp, och sen fick jag åka hem.

Jag tänkte att jag skulle få sova lite på bussen hem, men inte.

Nejdå, på raden bakom mig satte sig ett par – han så långt till vänster det gick och hon så långt till höger det gick, på varsin sida mittgången. Sen satt de och vrålade till varandra hela vägen in till stan.

Åh! Kan inte folk bara respektera att andra kanske vill vila lite när det är mitt i natten??

Jag överlevde i alla fall bussturen och gick ner i tunnelbanan, där jag fick stå i en kvart innan tåget kom.

Okej, en kvart är inte hela världen, speciellt inte när man slipper stå ute i tre plusgrader och snöblandat regn, så det var inte så farligt. (Inte för att det är tre plusgrader och snöblandat regn just nu, men det har jag varit med om när jag jobbat natt förut.)

När jag klev på tåget började en gubbe skrika och skälla på engelska åt i princip alla i hela vagnen. Speciellt skällde han på några mongoler som han kallade för kineser. De tog naturligtvis illa vid sig och började käfta tillbaka.

Jag hamnade naturligtvis mitt i det hela och försökte sjunka genom golvet i tåget för att de inte skulle se mig.

Sen var det två tjejer i 30-årsåldern som inte kunde vara tysta utan skulle också vara med och käfta.

Jag trodde att någon skulle ta till fysiskt våld, men som tur var visade det sig att alla i hela vagnen bara var väldigt stora i käften.

Jag förstår inte! Kan inte folk bara vara lugna och snälla? Måste alla föra ett jävla liv och bjällra med bjällror, prata jättejättehögt eller skrika oförskämdheter åt varandra? Och måste alla göra det precis idag?

Nej, nu får den här skitdagen ta och vara slut, jag orkar inte mer!
 
 
 
xoxox