projekt25

Sådär, nu är jag framme i Manilla. Här är det precis så bråkigt som man kan föreställa sig en asiatisk storstad. Jag bor på fjärde våningen och har två barer utanför som båda två försöker överrösta varandra. Fast det har sin charm ändå på något vis... Man reser ju inte till andra sidan jorden för att allt ska vara som hemma!

 

Flygresan gick bra, fast det var en utav mina värsta landningar. Det kändes som att bromsarna aldrig tog och tillslut skakade hela planet som en såndär maskin som de blandar färg i hos färgaffären. Sen luktade det jättemycket flygbränsle i kabinen när vi väl stannat. Hjärtat slog så jag tror det syntes utanpå. 

 

Väl utanför flygplatsen med allt bagage i behåll var det dags att försöka få tag på en taxi. De är så himla fräcka de där taximänniskorna! Igår i Ho Chi Minh fick jag skylla mig själv att jag satte mig först och frågade sen, det blev riktigt dyrt!

Idag försökte de igen, men nu hade jag ett papper med mig som sa va en taxi borde kosta som jag viftade hejvilt med. Då var det nån som sa att alla bilar som kör för det priset var slut och att det med en av hennes bilar skulle kosta tre gånger så mycket, men då kunde hon garantera säkerheten för mig som kund. Jag avböjde och ställde mig i taxikön. Jag hade nog stått där i 5-6 sekunder när en annan liten snubbe började fråga vart jag skulle och efter att ha viftat med mitt papper framför honom också kom vi fram till att jag skulle åka med honom för 20 spänn mer än vad en normal taxi skulle kosta. Jag är en bra förhandlare!

 

Maten då. Ja ikväll visade det sig att det är nattmarknad precis där jag bor. Det är det bästa som finns! Tyvärr var det lite litet och väldigt ont om sittplatser, så istället hamnade jag på en kinarestaurang som verkligen inte var som de ställen jag brukar äta på. 

Jag beställde vårrullar och nudelsoppa med kyckling som tydligen var väldigt berömd (Soppan alltså, inte kycklingen, kycklingen var bara död). Till detta fick jag en liten porslinssked och pinnar. Där någonstans tog min stolthet slut, så det hela slutade med att jag letade fram en gaffel och en sked och åt soppa som värsta italienaren.

Vårrullar är också en sån där grej som är fullständigt omöjligt att äta med pinnar. De är frasiga och oljiga och far åt alla håll när man petar på dem. Däremot kan man spetsa dem på pinnarna. Det gjorde jag. 

Jag kan tänka mig att kineserna som såg mig måste undrat vad sjutton jag höll på med. 

 

Nu nu är det dags att sova här, jag är helt slut!

 

 

En bild. Det blir väldigt lite fotograferat här...