projekt25

Man skulle lätt kunna säga att det går bra för mig just nu.

Jag hittade en trevlig bänk på flygplatsen i München där jag sov riktigt bra hela natten, jag kom med flyget till Stockholm och där lyckades jag med att få ett jobb på ankomstservice innan jag skulle med nästa flyg.

Det är bra gjort!

När jag satt och väntade på flyget till Ängelholm dök Lillebror upp. Jag fick en chock och började gråta.

Vi åkte tillsammans ner till Ängelholm där vi träffade mamma och pappa.

Helt underbart!

Dessvärre dök inte mitt bagage upp och jag tänkte att det var så jäkla typiskt att åka över hela världen och tappa bagaget på en 45-minuterstur inrikes. Jag suckade och tänkte att det väl inte var hela världen, men att jag i alla fall skulle göra en anmälan.

När jag kom in till avdelningen för borttappat bagage frågade den lilla damen som jobbade om jag hette Lundqvist. Det gjorde jag ju och då sa hon att mitt bagage kommit med det tidigare flyget.

Vilken lättnad!

Första kvällen hemma tog vi det bara lugnt, åt jättegod mat, drack lite champagne och bara umgicks med varandra.

På lördag morgon var det äntligen dags för frisörbesök, men först skulle jag öppna julklappar.

Jag fick en Kitchen Aid!

En knallrosa!

Åh, jag är så lycklig!

Efter frisörbesöket kom jag hem och möttes av en hel familj som sjöng för mig och låtsades att jag fyllde år. Lite konstigt, men det är ju alltid roligt att få paket.

Två små paket fick jag.

Jag öppnade det ena.

Där i låg en nyckel.

På nyckeln stod det Volvo.

Jag fattade ingenting.

Jag trodde det var ett dåligt skämt.

Pappa sa åt mig att ställa mig på balkongen och se på vilken bil den funkade.

Jag gick ut och tryckte på lås-upp-knappen och en mörkblå Volvo S60 blinkar till.

Jag nästan dog.

En bil!

Min egen!

Av mamma fick jag en supersöt tiger att hänga i backspegeln. Älskade mamma!

Ja, som sagt så går det bra nu… På onsdag ska jag dessutom till Stockholm och kolla var jag ska bo den närmsta tiden.

Herregud, jag är så jävla lycklig!!!
 
 
 



 
 
 

Egen bil med tillhörande tiger :)
 
 
 
 
 

 
 

Nytt hår och nya naglar.
Livet är snällt mot mig!
 
 
 
 
xoxox
 
 
 
 
 

Nu har jag haft alldeles för många bloggfria dagar och minns knappt var vi har varit och vad vi har gjort.

I måndags fyllde Malin år, så vi firade henne hela dagen. Jimmy och George hade köpt tårta och väckte både Malin och mig (vi sov ju i samma säng) med sång och tårta. Riktigt fina killar det där!

Vi fortsatte med att äta frukost, äta glass, drick kaffe och fixa naglarna. På kvällen bjöd vi Malin på middag och sen gick vi ut och dansade.

Mycket lyckad dag, får jag säga.

I tisdags packade jag och Jimmy ihop våra saker och tog nattåget till Bangkok. Det var fruktansvärt sorgligt hela dagen, jag hade verkligen ingen lust att lämna Malin och George, men så blev det.

Nattåget var i alla fall trevligt och vi var bara en timme sena till Bangkok på onsdagsmorgonen.

I Bangkok träffade vi Jimmys vän Mark och vi tre spenderade dagen ihop. Vi strosade mest runt och sen satt vi i säkert två timmar och drack kaffe och pratade skit.

Efter en mycket god middag bestämde jag mig för att göra slut på mina sista pengar, så jag gav mig ut och shoppade allt jag kunde hitta. Jag måste nästan säga att jag är lite besviken på min egen insats när det kommer till shoppingen, jag har både pengar och plats i väskan kvar.

Bangkok visade sig vara en stad som somnar sent och vaknar tidigt. Musiken på vår gata slutade väl vid fyra på morgonen och jag skulle upp och åka till flygplatsen vid sex.

Jippi.

Hur som helst, så när jag kom ut på gatan strax före klockan sju stod en massa taxichaufförer redan där och väntade på små morgontrötta resenärer, precis som jag.

Jag blev naturligtvis haffad av en taxichaufför på en gång som ville köra mig till flygplatsen för 400 Bath. Jag hade hört att det var ungefär det skulle kosta, men jag var ju tvungen att försöka förhandla lite, så jag började med att säga att jag ville att han skulle köra med taxameter, men det gick han inte med på. Då försökte jag pruta ner priset till 350 istället, för annars skulle jag gå och hitta någon annan som kunde köra mig billigare.

Nej, nej, tyckte han, det är ju var det kostar att åka till flygpkatsen.

Jag gav mig inte.

Han gav sig inte.

Folk tittade på oss.

Jag sa ”Okej, jag betalar 400, men då ingår kaffe också!”

Folket som tittade på oss skrattade och chauffören tittade oförstående på mig. Någon i närheten förklarade för honom att jag ville att han skulle fixa kaffe åt mig.

Alla skrattade.

Han tyckte jag var dum i huvudet.

Jag sa att jag var seriös och precis då dök det upp en man på gatan som min chaufför tydligen kände. Mannen hade precis köpt en kaffekopp, så min taxichaufför övertalade mannen att ge honom koppen och gav mannen en tjuga och räckte sedan ko0ppen till mig.

Folk skrattade ännu mer.

Mannen som blev av med kaffet blev sur, jag blev glad.

Sen åkte vi.

Efter det flöt allt på precis som det skulle, jag fick i mig lite frukost, checkade in min väska, shoppade lite till, hittade min gate, kom på flyget, ramlade inte ner och kom fram till München hel och hållen.

Just nu sitter jag på McDonald’s på flygplatsen i München och softar och tittar på folk. Jag har 15 timmar till nästa flyg går, så jag ska hitta nåt trevligt hörn, förhoppningsvis vid ett eluttag där jag kan slå läger för natten, se en film eller två och sova lite. Det kommer bli hur bra som helst.

I München är det full julstämning. Det är regn, mörkt, ca 10 plusgrader och hänger lyktor i träd utan löv. Jag bara väntar på att Wham ska börja sjunga Last Christmas i högtalarna. Det är en jättekonstig känsla, men på något vis känns det mysigt. Jag har nog saknat det där med jul litegrann ändå… Men imorgon kommer jag hem och då har mamma och pappa lovat mig en julklapp!

Just nu tror jag faktiskt att jag är den enda personen i världen som får julkänslor av 10 plusgrader och regn, men det är ju typ så det är när det är jul. Och ge mig nu ingen snö! Det klarar jag mig verkligen utan!!!

Förra året vaknade jag till ett vitt vinterland den 4 maj. Det vill jag inte vara med om igen.

Vi kom fram till Thailand som vi skulle och landade i Bangkok vid halv elva på kvällen den 17 mars.
Vi hade trott att det skulle vara varmt i Thailand också, men det var det verkligen inte. Vi gick ut för att värma oss lite och fick nästan en chock när vi insåg att det var varmare inne än ute.
 
Det blev lite varmare sen på dagen, men fortfarande rätt kallt jämfört med Malaysia.

Här kommer i alla fall lite bilder från våra första dygn i Thailand!
 
 

Bangkok var som sagt iskallt och vi fick klä på oss allt vi hade. Här är Malin i vinterjacka och halsduk. Det var ju säkert runt 20 grader...
 
 
 

Vi spenderade dagen i Bangkok med att shoppa och fika. Inga fel alls!! :)
 
 
 

Här ska första middagen ätas i solnedgången på en galet trafikerad väg bredvid tågstationen.
 
 
 

Sen skulle vi åka tåg.
Ett långt tåg som tog lång tid. 14 timmar tog det och det var hur trevligt som helst.
 
 
 

Två glada små turister på nattåget mot Chiang Mai.
 
 
 

På morgonen vaknade vi till den här utsikten. Värre ställen har man ju vaknat på...
 
 
 

Ganska fint, ja...
 
 
 

Lite mer utsikt från fönstret
 
 
 
 

En liten station vi stannade vid
 
 
 

En glad liten Frida
 
 
 

Vi kom fram helt utan problem och fick det här lilla rummet med dubbelsäng och varmvatten i duschen. Här bor vi tre pers, jag, Malin och Jimmy och vi betalar typ 12 spänn per natt per person. Helt okej!
 
 
 

Vi bor på ett ställe med trevligt tak här också.
Den 19 mars var det fullmåne och månen syntes fint från taket.
 
 
 
xoxox
 
 
 
 
 

Jag har ju varit lite dålig på att uppdatera bloggen på sista tiden, men nu kommer i alla fall lite bilder.
 
 

Vi hamnade i Singapore
 
 

 
 

Singapore bjöd på regn
 
 

När det regnade passade vi på att fika. Det var hutlöst dyrt, men det godaste kaffet jag druckit i hela mitt liv.
 
 
 

Jag utanför vårt Guest House
 
 
 

Vi kom till Tioman Island, en paradisö helt utan trafik och internet. Här hängde vi i en vecka.
 
 
 

Vi fick ett eget litet hus...
 
 
 

... komplett med husdjur och allt
 
 
 

Det fanns häftiga djur utomhus också. Här simmar en varan-ödla
 
 
 

En liten katt
 
 
 

En trött katt
 
 
 

Stranden
 
 
 

Lite mer strand
 
 
 

Solnedgång
 
 

Lite mer solnedgång
 
 
 

Jag gillar solnedgångar
 
 
 

Som sagt, jag gillar det där med solnedgångar
 
 
 

En liten polisstation hade de också
 
 
 

Sen kom vi till Port Dickson och bodde på det här stället
 
 
 

I Port Dickson fanns det också en trött katt
 
 
 

Sen kom vi tillbaka till vårt älskade Melaka
 
 
 

Jag skiljdes från mina flip-flops som varit med helt från starten. Jag köpte dem i Göteborg i augusti för 25 spänn. Där kan man snacka om valuta för pengarna!
 
 
 

På kvällen den 17 mars lämnade jag mitt älskade Malaysia.
Äventyret fortsätter nu i Thailand, bilder kommer snart!
 
 
 
xoxox
 
 
 
 

Idag har jag och Malin varit ute och cyklat. Det var för några dagar sen när vi, inte helt nyktra, satt på taket och snackade med Howard (han som äger stället där vi bor) som cyklingen kom på tal. Han frågade om vi var vana cyklister och vi sa att ”jadå, det är inga problem”.

Lögn.

Jag har inte cyklat sen jag var hos mamma och pappa i somras (eller om det var förra sommaren) och Malin hatar att cykla.

Han sa någonting om djungelcykling och att det skulle vara off road, en rätt tuff runda på 4 mil.

Vi höll fast vid att det nog skulle gå bra.

Det skulle vara på natten också.

Okej, ja, men det är inga problem.

Jo, tjena…

Problem var typ det enda vi hade. Först och främst hade vi inga lämpliga kläder, så vi fick låna till höger och vänster tills Howard tyckte att vi dög. Malin hade bara sandaler, så hon fick låna gympaskor av mig och sen fick vi låna cykelbyxor av Howard. Riktiga cykelbyxor med vadderade rumpor. Jösses vad vi skrattade! Jag lyckades dessutom sätta på mig brallorna ut och in.

Sen var det på med hjälm och cykelhandskar.

Där tyckte jag att det var läge att dra sig ur, men Malin höll fast vid att vi skulle genomföra vårt äventyr.

Jaha, inte mycket annat att göra än att fullfölja då.

Det visade sig då också att vi inte alls skulle åka på de där vanliga kärringcyklarna som står utanför dörren som man får låna. Nej, vi skulle ut och köra 21-växlade mountainbikes.

Jag kan ju knappt räkna till 21 och dessutom hade de ingen fotbroms.

Livsfarligt!

Vi drog i alla fall iväg och Malin fick problem på en gång. Hon fattade inte alls hur växlarna funkade, så vi fick ha genomgång i mörkret hur hon skulle göra.

Efter ungefär tre minuter hade jag fått dödligt ont i rumpan av sadeln som inte var mycket bredare än en gaffel.

Vi fortsatte och Malin fastnade i trafikkaoset.

Vi åkte ut på en grusväg och Malin insåg sin begränsning när hon nästan vurpade över ett par stenar som var lite större än sand.

Howard insåg nog ganska tidigt att vi inte skulle klara att cykla i djungeln, så han ringde till resten av gruppen och sa att de fick åka själva.

Resten av turen gick rätt bra, förutom att min kedja hoppade av och jag lyckades smälla in trampan i knävecket på mig själv så jag började blöda.

Dåligt Frida!

Det som skulle varit ett djungeläventyr slutade istället med en lugn och fin tur runt stan på asfalterade vägar i makligt tempo med flera stopp för fotografering.

Malin har packat ner kameran, så jag har inga bilder att lägga upp just nu, men jag gör det så fort jag kan.

Imorgon drar vi vidare till Singapore. Vi får väl se vad vi hittar på för galenskaper då.
 
 
 
xoxox
 
 
 
 

God morgon världen!

Idag ska jag och Malin ut och turista i Melaka. Vi har faktiskt tänkt vara riktigt seriösa i vårt turistande och titta i guideboken och googla vilka ställen man måste se. Jag tror det kan bli himla bra, faktiskt.

Igår blev även Malin bloggare. Jag hjälpte henne designa bloggen, vilket tog halva dagen, men det var roligt! Hon bloggar på stupidsunset.blogg.se om det är någon som känner för att kolla in henne och hennes äventyr.

På kvällen igår hade vi grillkväll på taket till vårt guesthouse. Jag och Malin hade redan ätit, men vi satt med och drack lite öl och snackade lite med de andra och hade trevligt.

Jag slocknade strax innan klockan ett i min hittills obekvämaste säng. Den är hård och liksom rundad uppåt, så hur man än ligger känns det som att man ska ramla ur sängen. Men det spelar ingen roll, för lakanen är vita och kudden är skön.

 
 

Malin som nybliven bloggare
 
 
 

Två idioter på taket
 
 
 

Innan vi gick upp på taket passade vi på att roa oss med självutlösaren på Malins kamera. Man har inte roligare än man gör sig!!
 

 
 
xoxox

Jag lämnade Langkawi tillslut efter en och en halv månad. Det var jag, Elin och Lio som åkte tillsammans till Kuala Lumpur. Det var en lång väg att ta sig och eftersom jag hatar att flyga så bestämde vi oss för att åka landvägen istället. Fast det var ju naturligtvis inte landväg hela vägen, eftersom Langkawi är en ö, alltså fick vi börja med att åka båt. Det gick ju bra så länge båten satt fast i bryggan. Sen började det gunga. Jag tycker det är obehagligt när det gungar i vanliga fall, men nu hade jag ju även hört om den där båten som sjönk i Vietnam för bara några dagar sen, så jag var totalt jävla livrädd och satt och försökte intala mig själv att den här båten nog var bättre och skulle hålla hela vägen.

Den höll.

Vi kom av båten och skulle försöka få tag i en buss som skulle ta oss från färjeterminalen till busstationen. Det fick vi inte. Istället fick vi tag på en liten 75-årig gubbe med världens minsta lilla bil som var pimpad med världens högtalarsystem och tigerklädsel. Gubben spelade techno på full volym och körde jättefort.

Vi kom fram till busstationen, fick tag på våra biljetter och gick för att äta lite mat. När vi satt där och väntade på maten ringde jag hem för att tala om att vi överlevt båtresan. Efter det samtalet kändes allt så hopplöst jobbigt. Jag fick min värsta hemlängtan på hela resan. Elin skulle åka hem två dagar senare och jag hade precis pratat med pappa och jag kände bara hur jag inte orkade fortsätta vara ute på rasande fot, jag ville hem till tryggheten, till en riktig säng, ett språk jag kan, där jag kan åka buss utan problem, där jag inte behöver vara ständigt rädd för att bli av med passet/kontokorten/pengarna, för det går att fixa nytt. Just där och då ville jag bara ge upp allt och åka hem.

Det blev bättre sen.

Vi åkte buss hela natten och kom fram till vårt guesthouse klockan sex på morgonen. (Jag och Elin hade gjort tappra försök att sova hela natten, men misslyckats totalt.) Vi väckte Malin som redan var här och gick ut för att äta frukost.

Under dagen gjorde vi lite turistsaker, som att gå på bron mellan tvillingtornen och besöka China Town. Elin skötte shoppingen och jag skötte prutningen. Gud vad jag är bra på att förhandla!

Jag fick med mig en påse klockor också, eftersom jag ju råkar vara expert på att ha sönder/tappa bort just klockor.

På kvällen hade Lio bestämt träff med sin kompis Sunny. Han skulle komma och hämta oss allihop och så skulle vi ut och äta. Han kom i en jättestor bil och plockade upp oss, körde oss ut till ett lokalt matställe där vi var de enda vita och sen körde han oss vidare till tvillingtornen så vi skulle få lite fina bilder i mörkret.

Efter det stupade vi i säng.

Igår spenderade vi Elins sista dag med att shoppa och sen kom Sunny och hämtade oss och körde Elin ut till flygplatsen. Återigen bjöd han på mat på ett ställe där det bara fanns malajer och sen åkte han, jag, Malin och Lio hem till honom och badade i hans pool. Det var mitt i natten och iskallt, men trevligt.

Klockan hann bli strax efter två innan vi kom hem och då var vi rejält slitna.

Idag ska vi dra vidare till ett ställe som heter Melaka som ligger två timmars bussfärd söder om Kuala Lumpur.
 
 
(Jag får uppdatera med bilder senare, jag orkar inte just nu)
 
 
xoxox
 
 
 

Så kom den tillslut, sista dagen på Langkawi. Jag har varit deppig precis hela dagen, jag vill inte åka! Vi gick upp vid nio för att äta frukost med Mia och K-H, sen gick vi ner på stranden en sista gång. Vi satt där och småpratade och drack varsin förmiddagsöl och jag insåg hur mycket jag kommer sakna den här underbara platsen.

Nu väntar en taxitur, en båttur och en lång busstur innan vi imorgon kommer till Kuala Lumpur. Lio ska resa med oss och Malin möter oss där och jag tror att vi kommer få en jättebra resa, men just nu är jag bara ledsen över att lämna mitt underbara Langkawi.
 
 
 

 
 
 
xoxox

 
 
 
 

Jag och Elin var ute på äventyr igår. Vi hyrde moppe och jag skulle köra, eftersom jag var den som var mest van vid vänstertrafiken. Jag hade hoppats att hon skulle vilja köra eftersom hon är mer van vid just körningen, men inte då.

Okej, sa jag, jag kör.

Vi fick tag i den skruttigaste moppen på hela ön och jag trodde aldrig att varken den eller vi skulle överleva hela dagen. Naturligtvis hade den ingen hastighetsmätare, men bensinmätaren funkade fortfarande.

Vi drog iväg klockan tio på morgonen och jag var så rädd att jag skakade i hela kroppen. Jag försökte dölja min rädsla för Elin och jag tror jag lyckades, för hon var inte alls skraj.

Vi åkte först till vattenfallet. Det var längesen jag var där nu. Jag har saknat det lite, det kalla, klara vattnet, de solvarma klipporna. Vi gick hela vägen upp till toppen för att titta på utsikten därifrån. Det var otroligt jobbigt, ca 600 trappsteg i tryckande värme. Vägen ner var inte lättare. När vi tillslut kom ner var vi helt skakiga i benen och var tvungna att sätta oss och äta glass.

Lite stadigare körde vi till linbanan, där vi åkte upp för att se på utsikten över ön. Det var galet läskigt och jag har kommit på att jag nog är lite höjdrädd ändå, jag som bara trodde jag var rädd för att flyga, men att hänga helt fritt i en glaskub jättehögt ovanför marken var väl inte riktigt min grej. Inte Elins heller. Vi satt där och pep och var lika rädda båda två.

Utsikten var dock helt fantastisk och det var helt klart värt att åka upp.

På toppen hade de en hängbro som vi efter viss tvekan gick över. Jag konstaterade att jag skulle bli världens sämsta Indiana Jones. Frida äventyraren, pyttsan.

Vi for vidare för att äta lunch och efter det åkte vi och tittade på den lilla paradisstranden och norra stranden. Det var verkligen jättevarmt, inte ens fartvinden svalkade, det var som att köra i en överhettad bastu, en tryckande hetta som jag aldrig tidigare upplevt.

Vi hade en jättebra dag och på kvällen var det dags för nattmarknad igen. Det var min sista nattmarknad här på Langkawi. Det känns så konstigt att jag ska åka härifrån, samtidigt som det ska bli så skönt att se nya saker igen. Ta på sig ryggsäcken och dra vidare. Jag längtar lite faktiskt.
 
 

 
 


 

 

 
 
 

 
 

 
 

 
 

 
 
Jag har knyckt alla bilder av Elin eftersom jag var för lat för att släpa på min bamsekamera.
 
 
 
xoxox

Jag och Elin har det superbra här på Langkawi! I måndags var det alla hjärtans dag och vi firade som aldrig förr att vi är singlar och fantastiska. Vi började med öl på uteplatsen, fortsatte till en jättetrevlig restaurang där vi åt pizza och drack rödvin och sen gick vi ut på Sunba där vi dansade till stängning. Alla killar dreglade över oss och betalade taxi åt oss hem, sen låg vi och fnittrade i våra sängar till strax före soluppgången. Det var lätt den bästa alla hjärtans dag jag haft!

Annars slappar vi mest på stranden. Det är galet varmt här nu, närmare 40 grader en vanlig dag. Igår kom det dock ett ösregn på kvällen och det friskade verkligen upp. Vi passade på att gå en liten kvällspromenad och sen avslutade vi med att äta choklad-roti innan vi gick hem och tog en tidig kväll.

Nu på eftermiddagen har Lio lagat mat till oss. Det var så jävla gott (fast ganska starkt). Efter det gick vi ner på stranden, jag, Nicole, Simon, Mia, K-H och Lio. Vi satt där och småsnackade och efter ett tag gav alla upp utom jag och Lio. När vi suttit där ytterligare några minuter kom en tjej med världens sötaste dotter fram till oss. Jag vet inte om hon och Lio kände varandra, men de började prata i alla fall. Dottern som var tre-fyra år hade en massa spring i benen och började springa runt oss och fnittra. Jag bestämde mig för att se om hon ville ha en lekkompis, så jag började lite försiktigt att jaga henne. Det tyckte hon var jätteroligt, så jag jagade henne runt, runt och när jag kom ifatt henne kittlade jag henne och lyfte upp henne på benen igen. Hon skrattade så hon skrek. Sen satte vi oss ner och grävde ner hennes fötter i sanden, vilket hon också tyckte var roligt. Sen grävde hon ner mina bamsefötter och ställde sig på dem. Då vickade jag på tårna och hon hoppade och skrattade jättemycket. Sen var det dags att jaga henne igen. Jag blev genomsvettig och helt täckt med sand, som ju naturligtvis fastnade extra bra på min svettiga hud.

När vi skulle gå ville flickan ta mig i handen och så pussade hon på den också. Gud så söt hon var!! Åh, jag önskar att jag hade haft kameran med mig!!

Idag blir det också tidig kväll, för imorgon ska vi hyra moppe och fräsa runt ön. Det blir jag som kör och jag måste erkänna att jag nog är lite nervös, men det ska nog gå bra, vänstertrafiken är jag ju van vid nu, men moppe har jag inte kört sen jag var 16 år.

Veckans tema på fototriss är "Konst/Konstigt" och visst, det kanske inte är någonting konstigt med kossor, men här i Malaysia går kossorna fritt och jag tycker det känns lite småkonstigt att möta ett gäng kor på gatan.
Konstigt och lite mysigt :)
 
 
 

 
 

 
 

 
 
xoxox