projekt25

Jag kan inte koncentrera mig på någonting annat än min reseplanering just nu. Jag är galet förväntansfull och jättenervös. Jag är inte så nervös inför själva resan, utan mer just planeringen, att få allting att klaffa, att få alla visum och biljetter på plats och komma på hur jag ska ta mig från plats A till plats B.

Det är visst inte bara att dra iväg på en sån här grej, det krävs timmar av planering har det visat sig.

Jag sitter med en kalender och en miniräknare och räknar dagar och kronor och kommer fram till att det kommer kosta mycket pengar att göra det här och det kommer ta lång tid. Mellan 70 och 90 dagar kommer det ta när jag väl kommer iväg. Hur lång tid all planering och organisering kommer ta vågar jag knappt tänka på.

Jag ska i alla fall inte till Nya Guinea. Det visade sig på UD:s hemsida att det var riktigt farligt att åka dit, speciellt för en ensam liten tjej, så jag gick till en resebyrå för att kolla om det verkligen var så illa (de säljer ju trots allt resor dit) och mannen där sa att ja, så illa är det, åk inte dit. Jättetråkigt, för det ville jag verkligen.

Istället kanske jag drar till Borneo, om det inte visar sig vara för dyrt.

Åh, det här är jättesvårt!

Det hade varit lite enklare om jag hade haft internet, men jag har redan spenderat fyra timmar på McDonald’s (jag drack bara en kopp kaffe, faktiskt!) idag och jag känner att jag inte vill gå dit igen. En världskarta hade också varit himla bra att ha, men i det här landet finns bara kartor över just det här landet. Typiskt.

Det här med visum är egentligen inte svårt, men det är ganska omständigt, speciellt när man bara har lite lösa planer, som jag har. För att få komma in i ett land måste man ha biljetter ut därifrån igen, vilket kräver att man vet när och varifrån man ska åka. Ska man till Ryssland måste man dessutom ha en inbjudan, vilket man får när man bokar hotell eller liknande. Dessutom måste jag komma på hur jag ska ta mig vidare från Moskva, om jag ska dra vidare till Sankt Petersburg eller om jag ska åka tåg till Helsingfors. Det vore ju faktiskt lite roligt att avsluta hela kalaset med en klassisk finlandskryssning.

Hur det fungerar att få visum till alla de här länderna för mig som svensk i Australien har jag ingen aning om, men jag har en känsla av att jag kommer få spendera många, många, många timmar på många länders ambassader de kommande dagarna.

Mamma och pappa, ni kan börja förbereda er på att jag ramlar in hos er runt den 22:a april. Då kommer jag vara trött. Och förmodligen hungrig efter en vecka i Ryssland.

  
 
 
xoxox
 
 
 

Jaha, nu är jag ensam för första gången på fyra månader. Det känns mycket ovant och lite läskigt. Erik och Rickard drog till Sydney idag, men jag har inte bussbiljett förrns imorgon, så idag får jag underhålla mig själv. Det ska väl gå bra, tänker jag, jag har ju både dator och bok och strand. Tyvärr är det mulet idag, jag som hade hoppats på sol nu när jag äntligen har en bra strand att sola på, men så har det ju varit i princip hela resan.

Igår var det i alla fall bra väder och jag och Erik somnade på stranden. Otroligt skönt!

På kvällen fick vi för oss att vi skulle gå en liten promenad och titta lite på utsikten över havet. Sagt och gjort, vi snörade på oss skorna och drog iväg.

När vi gick längs stigen i skogen lyckades jag trassla in mig i det grövsta spindelnät jag sett i hela mitt liv. När jag dessutom såg att spindeln som spunnit nätet satt i princip PÅ mig fick jag panik och skrek åt killarna att rädda mig. Det visade sig att killarna var minst lika rädda som jag och pep och hoppade bakåt istället för att hjälpa mig. Jag skrek åt dem att åtminstone ge mig en pinne, så jag skulle kunna rädda mig själv, varpå Erik puffade på Rickard och sa åt honom att räcka mig en pinne.

Jag fick min pinne och lyckades rädda livet på mig själv och trassla loss mig ur spindelnätet utan att bli attackerad av spindeln, som för övrigt var en av de största jag sett.

Efter det var vi alla lite skakiga och gick hem för att dricka vin och äta Nutella istället.
 
 
 

Erik på väg till stranden
 
 
 

Pojkarna utanför den mycket imponerande brandstationen i Ulladulla
 
 
 

Efter spindelincidenten tog vi oss på skakiga ben fram till havet
 
 
 

Nutella och vitt vin. Bra kombo!
 
  
 
xoxox
 
 
 
 

Hej, jag heter Frida och jag är fruktansvärt hemkär. Jag älskar att åka bort och sen älskar jag verkligen att komma hem.

Dessutom har jag tröttnat på Australien nu. Eller inte direkt på landet, men på att allt är så förbannat dyrt. Jag tycker inte om att känna att jag aldrig har råd med saker och att jag alltid oroar mig för att pengarna ska ta slut, så nu ska jag åka hem. Landvägen.

Okej, det kanske inte blir landvägen hela vägen, eftersom Australien ligger mitt ute i vattnet, men så mycket det går vill jag ta mig landvägen hem. Fast först en sväng till Nya Guinea, eftersom det är så himla nära och jag alltid drömt om att åka dit.

Efter Nya Guinea blir det nog Kuala Lumpur och därifrån är det bara att börja jobba sig uppåt, genom Malaysia, Thailand, Laos, Vietnam och in i Kina. Genom Kina vidare norrut och ut i Ryssland. Där ska jag åka Transsibiriska Järnvägen till Moskva och vidare därifrån till St Petersburg. Där kan man nog åka båt till Sverige.

Nu ska jag bara kolla upp visum och vaccinationer. Det kanske är bra att kolla upp hur bra kollektivtrafiken fungerar i de här länderna också. Men det kan väl inte vara så svårt? Eller är jag naiv nu igen? Stackars mamma, nu får hon väl en hjärtattack på mig igen.

Och Kina, varför i hela friden ska jag dit? Jag vill egentligen inte dit, jag är lite rädd för det och jag har mest hört konstiga saker om det landet, men om jag klarar det så har jag verkligen överträffat mig själv. Dessutom måste jag göra det om jag ska ta mig upp till Ryssland.

Alternativet är att ta sig hem genom arabländerna och det är jag ännu mindre sugen på, faktiskt.

Ja, håll i hatten, det här kan bli spännande.
 
 
xoxox
 
 
 
 

Att åka buss kan vara himla roligt om man gör det med rätt sällskap. Jag tror inte att resten av bussen uppskattade vårt sällskap lika mycket som vi själva gjorde, men det orkade vi inte bry oss om.

Vi har åkt från Melbourne till Lakes Entrance, en resa som påbörjades strax efter kl 18 på eftermiddagen och avslutades runt 23.30. Jag och Erik somnade direkt vi klivit på bussen och vaknade ungefär en timme senare. Då började vi prata och skratta alldeles för högt och även fast vi försökte hålla oss lugna och tysta så gick det bara inte.

Erik, som för övrigt är världens hungrigaste människa, var naturligtvis hungrig från start och när vi strax efter kl 22 stannade vid en liten mack hoppade han full av entusiasm in i butiken för att spana in matutbudet. Det tog honom ungefär tjugo minuter av den halvtimmeslånga pausen att bestämma vad han skulle äta. Kaffe och äggmacka. Äggmacka, ja. Den skulle innehålla ägg, sallad och majonnäs, inte så svårt kan man tycka, men det visade sig vara väldans svårt att få på majonnäsen på mackan, vilket de misslyckats med helt och hållet. Kaffet var glödhett och gick inte att dricka, så under tiden kaffet svalnade köpte Erik en bit sweet chilikyckling. Den smakade inte alls sweet chili och Erik gick mycket besviken tillbaka till bussen mer hungrig än när han lämnat den. Kaffet lyckades han dock smuggla in, trots att chauffören inte mindre än fyra gånger upplyst oss om att det var förbjudet.

Väl ombord på bussen igen såg Rickard en jätteäcklig insekt på väggen bredvid sitt säte. Både jag och Erik skrek åt honom att slå ihjäl den, men det lyckades han inte med. Istället för att klippa till rejält med boken han höll i handen, puttade han bara lite på den så att den blev förbannad. Jag insåg att den var på väg åt mitt håll och hoppade och pep i mitt säte medan Erik än en gång skrek åt Rickard att slå ihjäl den. Rickard misslyckades än en gång med att ta livet av den muterade och nästan självlysande och förmodligen totalt livsfarliga lilla insekten och istället ramlade den ner på säten han suttit på och efter det försvann den. Erik var mycket upprörd och konstaterade att första gången hade insekten kommit för att kolla och nästa gång skulle den komma för att döda.

Vi sov inget mer den resan.
 
 
xoxox
 
 
 
 

Vår alternativa julafton var riktigt lyckad. Det var jag, Pete, Erik och Rickard, plus Lisa och Elin, två svenska tjejer som bodde i samma rum som Erik och Rickard. Vi lagade en massa mat (chicken nuggets, köttbullar, korv, coleslaw, aioli, och fransk potatissallad) som vi åt tills vi knappt kunde gå, sen drack vi lite vin, åt chokladkaka och drack kaffe. Efter det var Lisa och Elin så trötta att de gick och lade sig, medan vi andra flyttade ut i bilen och fortsatte dricka vin till långt in på småtimmarna. Någonstans där blev Pete på fruktansvärt dåligt humör och visade sig från sin absolut sämsta sida, vilket ledde till att jag mitt i natten bestämde mig för att jag inte skulle fortsätta resa med honom. Jag tog mitt pick och pack och lämnade honom där och då och nu reser jag med Erik och Rickard istället. Vi har köpt bussbiljetter från Melbourne till Sydney på en buss där man får komma och gå som man vill, vilket känns som det bästa alternativet nu när jag inte längre har bil.

Vårt första stopp är på ett ställe som heter Lakes Entrance. Vi bor i ett helt okej litet rum med tre sängar, perfekt för oss tre och köket är stort och trevligt.

Igår var vädret helt bedrövligt med kraftig blåst och regn.

Fram på eftermiddagen slutade det regna och solen tittade fram, så vi bestämde oss för att trotsa blåsten och gå en liten sväng och titta på havet. Mycket bra idé. Nere vid vattnet var det i och för sig jättekallt, men det var det värt för vi fick se sälar. Det hade jag verkligen inte räknat med. Vi trodde först att det var en hund som rörde sig längre bort på stranden, men förstod att det inte var det när den skuttade ner till vattnet och försvann. En liten stund senare såg vi flera sälar som simmade förbi oss där vi stod och spanade.

På kvällen bestämde vi oss för att dricka lite vin och titta igenom mina foton från min road trip, vilket var himla trevligt. Tyvärr blev Rickard trött innan jag och Erik riktigt kände att vi ville sova, så vi gick till grannrummet och knackade på. Det visade sig att där bodde 6 srilankeser som satt och drack och spelade kort, så jag och Erik bjöd in oss själva och hängde med dem tills vi slocknade vid fyra på morgonen.

Idag har vi spelat minigolf. Eller Erik och Rickard har spelat golf och jag har tittat på. Jag tycker det är rätt trevligt så länge jag slipper göra någonting själv. Efter det bestämde vi oss för att äta lunch, så vi köpte mat och tog med oss ut i solen.

När vi satt och åt kom ett par med någonting som jag utan att överdriva det minsta kan kalla världens största hund. Den var stor som en hel häst! Den var inte fet eller fluffig, utan muskulös och med kort och blank päls, så det var verkligen själva hunden som var jättejättestor. Det visade sig att inte bara vi tyckte att den var enorm, för alla pekade och kommenterade och några poserade med den på bild.

Nu är Erik och Rickard ute och cyklar och jag sitter här och läser och planerar min hemresa. Jag påbörjar nog turen hem strax efter nyår, om allt går som det ska. Jag räknar fortfarande med att vara hemma i april.
 
 
xoxox
 
 
 
 
 

Det är ett grått och regnigt Australien som möter mig idag. Kallt, blåsigt och inte alls speciellt inbjudande. Vi spenderar dagen i den läckande och stinkande bilen, läsandes, med en fantastisk utsikt över havet. Vi är i Torquay nu, ett ställe dit folk kommer för att surfa. Jag kan inte surfa. Jag kan inte säga att jag är speciellt sugen heller på grund av 1; hajar och 2; vädret.

Men havet är vackert när vädret är busigt. Mörkt grönblått med skummande vågor.
 
 

 
 

 
 
 

 
 
 

 
 
xoxox
 
 
 
 

Det är inte varje morgon man vaknar upp till den här utsikten. Jag och Pete hade parkerat längs vägen strax utanför Lorne och när vi vaknade upp på morgonen var det här vad vi såg genom vindrutan på bilen.
 
 

 
 
xoxox
 
 
 

Just nu befinner jag mig i bilen i Kennett River. Vi har parkerat mitt ute i djungeln och sitter här och väntar på att det ska bli mörkt. Vi såg på kartan att det ska finnas lysmaskar här och av någon konstig anledning tyckte vi att det var en bra idé att försöka få syn på dem. Jag har svårt att tro att det kommer vara värt flera timmars väntande i en bil, men jag hoppas att jag har fel.

Natten till idag har vi spenderat på en jättefin camping i Apollo Bay, som ligger vid kusten väster om Melbourne. Här är det fantastiskt vackert, men tyvärr ganska kallt och det finns inte mycket att hitta på (kanske är därför vi sitter i bilen och väntar på mörkret).

På vägen hit stannade vi en natt i Daylesford, ett pyttelitet samhälle där det enda man kunde göra var att promenera runt sjön eller åka och titta på utsikten, så det gjorde vi. Eller nu ljög jag, vi gick aldrig runt sjön, men vi parkerade bredvid den och sov i bilen.

Efter att vi stannat i Daylesford fortsatte vi åka söderut och rätt som det var såg vi en skylt där det stod ”Vattenfall” och en pil till höger. Vi bestämde oss för att ta en titt och hamnade mitt ute i regnskogen. Efter vad som kändes som en evighet på den pyttelilla och jättekrokiga vägen kom vi tillslut fram till en parkering med en annan skylt som förklarade att vi var tvungna att promenera. En och en halv timme skulle det ta att gå till fallet och tillbaka. Jag var tveksam, men bestämde mig för att ge det ett försök, eftersom jag aldrig sett ett riktigt vattenfall förut. Jag är så glad att jag gick! Det var det vackraste jag sett i mitt liv och verkligen ingenting jag förväntat mig att se här.

Vi bestämde oss för att titta på ett annat fall längs vägen också och idag har vi tittat på ett tredje. Vattenfall är grejen, har det visat sig.
 
 
 
 

Sjön som vi aldrig gick runt
 
 
 

Utsikt över Daylesford
 
 
 

Tre små ankor kom simmandes på rad, en vit, en svart och en spräcklig. Tyckte det var lite gulligt :)
 
 
 

Regnskog
 
 
 

Lite mer regnskog
 
 
 

Vattenfall!!
 
 
 

Glad liten Frida
 
 
 

Mer skog
 
 
 

Ett annat vattenfall
 
 
 
 

Samma vattenfall fast framifrån...
 
 
 

Ännu ett vattenfall
 
 
 

Vatten
 
 
 

Apollo Bay
 
 
 
  

Och på väg hit upp såg vi en liten koala som satt och sov. Den vaknade när jag började fota den.
 
 
  
 
xoxox
 
 
 
 

 
 
 

Nu rör vi runt lite i grytan igen och splittrar vår trio som hållit ihop i fyra veckor.
Ben har dragit vidare på egen hand till Sydney (han lyckades lifta hela vägen) och jag och Pete har dragit iväg mot Melbourne.
Just nu har vi hamnat i en stad som heter Echuca (eller nåt i den stilen). Otroligt pittoreskt!
Det är översvämning här. Inte så illa som på vissa andra platser i Australien, men de flesta vattendrag är översvämmade.

Idag drar vi vidare igen, lite närmare Melbourne, men vi har ingen brådska, jag ska inte möta upp Erik förrns den 22:a december. Jag längtar så otroligt mycket!!
 
 
 

Pete i Griffith
 
 
 

Ben där vi sist såg honom....
 
 
 

Översvämning
 
 
 

 
 
 
xoxox 

 
 
 
 
 

Vi har lämnat Gumeracha nu. I onsdags (20101208) packade vi ihop våra saker och oss själva och drog iväg. Efter 12 timmar i en läckande och stinkande bil kom vi tillslut fram till Griffith, där vi hört att det ska finnas gott om jobb för såna som oss.

I huset i Gumeracha hade vi ett projekt med en ölburkspyramid (eller beeramid, som de så finurligt kallade den), som helt enkelt gick ut på att vi skulle stapla ölburkar till en pyramid på en hylla. Det var ganska lätt att komma upp i ett stor antal ölburkar, eftersom det oftast var det folk investerade sina hårt förvärvade slantar i, men svårt att få dem att stå kvar då de rasade hela tiden. Pete bestämde därför att vi skulle superlimma ihop hela pyramiden, så han köpte superlim. Han tröttnade dock ganska snart på att limma ihop burkarna, men jag kände att jag behövde någonting att pyssla med, så jag tog över. Dålig idé. Det visade sig at den förbannade limtuben läckte och efter ett tag satt mitt långfinger fast på tuben. Alltså verkligen jättefast. Jag fick lite lätt panik och började dra loss mig själv. Jag trodde att skinnet skulle stanna kvar på tuben, men tillslut fick jag loss mig själv hel och hållen. Dock tyckte jag inte att jag var helt färdig med pyramiden, så jag tog ett nytt grepp om den lilla tuben och fortsatte. Den fortsatte naturligtvis läcka och sen satt både pek- och långfinger fast.

Jag bestämde mig för att byta tub.

När jag öppnade den nya tuben lyckades jag droppa superlim på mina ben, men bestämde mig för att låta det vara så länge och fortsatte mitt limmande med ömma fingrar. Sen tröttnade jag på limmandet.

Jag var ju tvungen att kolla om limmet på benen hade torkar och rätt som det var hade jag superlimmat fast mig själv i mig själv i en väldigt obekväm ställning.

Dåligt.

Sen fick jag panik och försökte dra loss mig själv utan att samtidigt dra loss skinnet.

Svårt.

Där stod jag alltså på vardagsrumsgolvet som var överbelamrat med ölburkar med handen fastlimmad strax ovanför fotleden och pep i panik.

Killarna skrattade åt mig.

Jag kunde inte låta bli att skratta. Totalt bisarr situation som jag aldrig tidigare befunnit mig i.

Jag kom loss tillslut med rester av superlim över hela kroppen. Jag läste på tuben att man kunde ta bort rester med aceton. Jag hade ingen aceton, men lite vanlig nagellacksremover hade jag i väskan, så jag hämtade den och lite bomull och satte igång.

Dålig idé.

Det slutade med att jag var helt fluffig, för allt som hände var att det förbannade limmet började fungera igen och limmade fast bomullen på mina redan superlimmade ställen.

Då gav jag upp.

Passa er för superlim!
 
 
 
Här är några bilder från bilresan
 
 
 

Grått och regnigt i början på dagen... 
 
 

Sen kom solen...
 
 
 

Härlig himmel...
 
 
 

 
 
 

Läskig spindel....
 
 
 
xoxox
 
 
 

Karriärstegen har kollapsat och jag ligger nu under den och sprattlar lite halvhjärtat. Jag kan inte säga att jag gör mycket för att ta mig upp. Alls. Jag är oerhört nöjd med det hjärndöda arbete jag har utfört idag. Jag har vikt kartonger. Hela dagen. Små kartonger, lagom för fem kilo körsbär. Och jag var bra på det. Riktigt jävla bra! Haha, efter 26 år har jag äntligen hittat någonting jag är riktigt bra på. Jag hoppas att jag hittar nåt annat jag är riktigt bra på snart, för jag har en känsla av att det kan bli lite tråkigt i längden.

Vi ska snart fortsätta ut på nya äventyr, för ingen av oss har lust att vara kvar här längre. Imorgon ska vi tvätta och packa och på onsdag drar vi igen, rakt österut härifrån. Hej camping, nu kommer vi igen.
 
 
xoxox
 
 
 
 

Okej, det finns en sak som jag inte gillar med att plocka körsbär – alla äckliga kryp. Jag hatar kryp, har alltid gjort och kommer alltid göra.

Jag försöker ignorera tanken på att någonting sitter gömt mellan körsbär och blad, men det är inte så lätt när saker faktiskt börjar krypa på en. Det är okej så länge det bara är pyttesmå spindlar eller flugor, men när det kommer till tvestjärtar och tusenfotingar vill jag inte vara någon jävla gångbana!

Tvestjärtarna är riktigt obehagliga, men jag har kommit fram till att de inte är så farliga som de ser ut. De varken bits eller nyps och när man tittar på dem på håll så ser de faktiskt riktigt roliga ut. Nu har jag inte speciellt mycket tid till att titta på dem på håll, jag kommer oftast alldeles för nära utan att jag själv vet om det och det slutar oftast med att jag piper och hoppar.

Spindlarna är okej, förutom jättespindeln jag såg idag. Det var inte den största spindeln jag har sett, jag har sett en större, men ändå… Jag såg den när den klättrade på min arm och blev naturligtvis livrädd och hoppade och pep, men jag skadade varken mig själv eller spindeln. Jag konstaterade på en gång att den var randig i olika bruna nyanser, så den var ingenting att vara rädd för egentligen. De man ska vara rädd för är de små svarta med en röd prick på. Jag har hört att de är rätt vanliga, men jag har fortfarande inte sett någon. Jag hoppas att jag fortsätter att inte se dem. Jag hoppas att de inte ser mig heller.

 
 
 
 
xoxox
 
 
 
 
 

Jag fortsätter nedåt på karriärstegen… Jag har fått jobb som körsbärsplockare och jag älskar det. Hela mitt liv har jag älskat att plocka saker; blommor, svamp, bär, frukt och nu har jag ett jobb där jag får betalt för att plocka körsbär, så det kunde inte bli mer hand i handske än det.

Tyvärr är lönen helt urusel och det är ganska hårt jobb, men jag gillar det ändå. Om jag kunde hitta ett fruktplockarjobb som gav bra betalt hade jag kunnat stanna hur länge som helst.

Hur som helst är det bara för ett par dagar, eftersom frukten mognar långsamt på grund av det dåliga vädret. Vi hoppas på att få jobb på en vingård ganska långt härifrån. Vi har hört ryktas om bra betalt och hårt arbete, en kombination som passar oss alla bra. Jag har upptäckt att jag faktiskt gillar hårt arbete. Inget ansvar, bara fysiskt krävande jobb. Ett jobb där man direkt ser resultat, ja, tack!

Igår var vi fem som plockade körsbär – jag, Pete, Ben och två andra fransmän vid namn Julien och Renaud.

Idag var det jag och tre fransmän som plockade. Så. Jävla. Tråkigt.

Allt de gjorde hela dagen var att prata franska med varandra. Jag uppfattade vissa ord, som ”barn” och ”körsbär”, men annars hade jag ingen aning om vad de pratade om.

Jag är allergisk mot körsbär, har det visat sig. Jag nyser helt hysteriskt när vi är ute och plockar, vilket är ganska påfrestande. Igår nös jag så mycket att jag blev helt skakig i hela kroppen. Idag har jag tagit en allergitablett och det hjälpte, fast jag har fortfarande nyst en del.

Jag var ju bara tvungen att provsmaka ett körsbär också, eftersom killarna var mycket noga med att tala om hur fantastiskt goda de var. Dålig idé. Jag ska aldrig mer äta körsbär. Men gud så goda de var!!

(Ja mamma, jag mår bra nu, men det kliade hysteriskt där ett tag.)

Jag har för övrigt tröttnat på Gumeracha nu, även fast jag gillar det på samma gång. Jag tycker det är jättemysigt att man går till slaktaren och småpratar lite om vad man ska äta till middag, sen vidare till damen med hönsen för att köpa ett par ägg och när man kommer till affären (där de bara säljer det absolut nödvändigaste) vet de vem man är och var man bor.

Imorgon tror jag att jag får plocka mina bär själv, eftersom alla andra har tröttnat på det. Synd att mina fingrar värker, men annars ser jag faktiskt fram emot det. Jag kan inte hjälpa att jag gillar jobbet, men jag hade inte haft någonting emot humant betalt.
 
 
 
xoxox
 
 
 
 
 

Vi är fortfarande kvar i Gumeracha, den lilla byn utanför Adelaide. Det är kallt och mulet och de förbannade körsbären vill aldrig mogna. Jag har jobbat en dag med körsbärssortering, förmodligen det mest värdelösa jobb jag har haft i hela mitt liv. Vi stod en hel dag vid ett löpande band och sorterade körsbär. Bra körsbär fick åka vidare, dåliga körsbär kastades i den röda lådan och andrahandskörsbär kastades i den blå lådan. Det var fruktansvärt kallt och stressigt. Vi får se om jag får komma tillbaka dit när fler bär har mognat och det är mer jobb, men gubben som äger stället är väldigt konstig och alla kallar honom för skitstövel och eftersom jag frös så är det inte säkert att jag får komma tillbaka mer. Vi har sökt lite andra jobb också, bland annat på en julgransplantering, så jag hoppas på att vi får komma dit och jobba lite. De verkar vara mycket trevligare än gubben med körsbären.

Får vi inget jobb drar vi nog vidare ganska snart.

Det är fortfarande grått och trist väder med regn till och från. Idag är det den 1 december och officiellt första dagen på sommaren. Perth verkar vara enda stället i Australien som faktiskt har sommarväder just nu, överallt annars är det regn.

Här är några foton från Gumeracha och Adelaide Hills
 
 

 
 
 
 
 

 
 

 
 
 

 
 
 
xoxox
 
 
 
 
 

Nu har vi hamnat i en pytteliten stad/by utanför Adelaide. Vi är här för att vi ska plocka körsbär, ett jobb som vi ramlade över nere på turistinformationen igår. Det är otroligt vackert här med berg och vinodlingar.

På vägen hit trodde jag verkligen att bilen skulle ge upp för alltid, men det verkar vara en seg rackare, så även fast det gick sakta och stank av bensin och diverse brända motordelar så tog vi oss fram med både bil och oss själva helt i behåll.

Vi bor på ett hostel som mer är ett bostadshus med många sängar i. Det finns ett vardagsrum, ett litet kök, en dusch, en toalett och tre sovrum. Vi är åtta personer som bor här just nu och imorgon ska tydligen tre till komma. Jag gillar det verkligen! Folket som redan är här är jättetrevliga och det känns riktigt bra att äntligen få sova i en säng med ett vanligt täcke och en vanlig kudde och inte behöva vara rädd för att det ska regna på en eller att man av misstag ska komma åt tutan på bilen med foten.

 
 
Bilen ja… Den är ju faktiskt en historia för sig. Jag kan inte sluta förvånas över att den fortfarande lever, även om den verkligen är inne på sina sista andetag. Idag när vi tillslut hittat fram till vårt hostel (som för övrigt var i princip omöjligt att hitta eftersom det såg ut som vilket annat bostadshus som helst) skulle vi åka och handla lite mat. Eftersom bilen går så sakta i uppförsbackarna så skulle Pete svänga in till vägkanten och släppa förbi bakomvarande lätt irriterade bilister och när han svängde ut på vägen igen hörde vi jämna dunk, dunk, dunk och jag trodde att det var motorn som gav upp. Vi stannade och hoppade ur bilen och tittade. Det visade sig att vi kört över någon konstig skruv-sak som nu satt fast i däcket. Ben hade varit med om exakt samma sak tidigare och konstaterade att vi inte skulle kunna fortsätta med saken kvar i däcket, och om vi skulle dra ut den så skulle all luft pysa ut. Fan.

Där stod vi alltså mitt i vägen i en brant backe med en bil som inte gick att köra. Som tur var såg alla tre det komiska i situationen, så istället för att bli arga och stressade och börja skrika åt varandra började vi skratta och konstaterade att vi inte hade något annat alternativ än att riva ut alla våra saker ur bagageluckan och byta däck till det gamla och redan halvtrasiga reservdäcket. Nu måste vi verkligen sluta få problem med däcken, för nu har vi inga fler i reserv.
 
 

 
 


 
 
 
Den dumma skruv-grejen som gav oss punktering.... 
 
 
 


Om man vill kan man hänga upp en död orm...
 
 
 
 
xoxox
 
 
 
 

Igår kom vi fram till Adelaide, trots att bilen numera låter som ett tåg och fortfarande inte går att köra fortare än 50-60 km/h.

Vi hittade en jättefin camping där de tog hutlöst betalt, men det var det värt. Campingen låg precis vid havet och vi satte oss i sanden och slappnade av lite. Rätt som det var ropade Ben ”Shark!” och pekade ut i havet. Jag var lite sen med min reaktion, men Pete såg vad Ben hade sett och konstaterade att det inte alls var någon haj, utan ett gäng delfiner som kommit in till stranden. Jag såg också tre eller fyra fenor som for upp och ner i vattnet och vi reste oss upp och sprang ner till vattnet och sen sprang vi längs stranden med delfinerna bara några meter utanför oss i vattnet. Helt fantastisk känsla!

 
 

 
 
Lite senare gick vi tillbaka ner till stranden för att bada, men det var inte lika kul längre när jag kom att tänka på att om delfinerna kunde komma så nära stranden så kunde nog hajarna göra det också. Dessutom hade damen på turistinformationen varnat oss för just hajar. Jag höll mig riktigt nära strandkanten kan jag tala om!

Efter badet bestämde vi oss för att vi inte skulle orka laga mat, så vi drog iväg för att äta på Hungry Jack’s (jag blir verkligen fet av den här resan!) och efter det kom vi på att vi ville ha vin, så vi stannade på en alkohol-drive in. Precis som vilken annan drive in som helst, fast med vin och sprit. Skitskumt, men jätteroligt och Ben (fransmannen) konstaterade att om de hade haft såna ställen i Frankrike hade det legat fullt med dödingar en kilometer bortanför affären.

Under natten började det regna (vad händer med vädret egentligen?) och jag vaknade av att det regnade in på mig. Inte det bästa sättet att vakna på, nej. Dock slutade det regna på morgonen och vi packade ihop våra saker och åkte till Ikea för att försöka hinna med lördagsfrukosten som kostar $1.95 (ungefär 14 spänn), men naturligtvis var vi typ fyra minuter för sena för den. Istället fick det bli köttbullar och chokladmuffins (nej, jag är inte på bantningskur om ni trodde det). Sen var jag bara tvungen att köpa en galet dyr flaska julmust. Jävligt nödvändigt, Frida! Jag som inte ens tycker om julmust! Men det var faktiskt gott. En kopp kaffe hann vi med också. Bra matdag det här, känner jag. Herregud…

 
 
Inne på matavdelningen hittade jag en Dalahäst som Birgit målat. Jag blev helt till mig och var tvungen att förklara för mina utländska resekamrater att jag brukar måla dalahästar på somrarna. Jag tror de tyckte att jag var lite konstig och de kunde inte riktigt förstå poängen med hästarna.
 
 

 
 
xoxox