projekt25

Igår träffade jag på lite nytt trevligt folk; en malaysisk kille, en engelsman och en svensk. De skulle gå iväg och slå ihjäl lite tid i ett stort shoppingcenter och frågade om jag ville följa med. Självklart ville jag det, så vi drog iväg. Vi började med att luncha och sen gick vi vidare för att kolla på nöjesfältet som de klämt in i det verkligen jättestora shoppingcentret. Japp, karuseller, sockervadd och till och med en bergochdalbana. Helt galet!

Men eftersom jag inte hade råd att gå in där gick vi till arkadhallen och spelade galna japanska spel istället. Så himla roligt! Jag skrattade så jag nästan dog.

 

Nöjesfält inomhus, det ser man inte varje dag!
 
 

 
 
Efter det gick killarna på nöjesfält och jag gick hem och plockade ihop mina saker och softade lite på uteplatsen. När jag satt där så kom en stor katt gåendes förbi på gatan. Det var ju helt normalt, förutom att det inte var någon katt, det var en apa. Haha, jag skrattade och drog fram kameran och följde efter apan som gick bort till killen som sålde kokosnötter precis runt hörnet. Där satte den sig och tittade på kokosnötskillen. Tur för apan att det var en snäll kille som gav den någonting att tugga på.

 
 
 
 
Katt...                                          ... och apa - inte så stor skillnad!

 
 
 
 

 
 
 

Vid åttatiden på kvällen gick jag iväg för att försöka ta ett tåg till busstationen. Tur för mig att den snälla mannen på resebyrån förklarat allting så pedagogiskt för mig, för när jag väl kom dit hade jag faktiskt inga problem alls att hitta. Dessutom hittade jag en jättetrevlig malaysisk tjej som visade mig precis var jag skulle gå av tåget.

Erik hade berättat om lyxbussen som de åkt när de var på Langkawi för några veckor sedan. Jag blev rätt besviken när det visade sig att lyxbussen jag skulle åka med hade gått sönder och istället fick jag en vanlig buss. Fast den var inte helt vanlig, för sätena gick att fälla så man nästan låg ner. Jättemysigt, tänkte jag och blåste upp min nackkudde och kröp ner under min filt. Inte mysigt visade det sig när chauffören drog på all kyla som fanns. Det blev ju helt iskallt! Jag låg där under min lilla filt och frös som aldrig förr och försökte somna så jag inte skulle känna hur fruktansvärt kallt det var. Det gick inte och när vi stannade på en station efter ett par timmar var jag tvungen att hämta en tjocktröja ur mitt bagage.

Det hjälpte lite, men ingenting alls på benen som fortfarande var som två ispinnar. Det blev inte mycket sömn under den nästan åtta timmar långa bussresan.

Strax efter klockan sex imorse kom jag fram till Kuala Perlis där jag skulle ta färjan över till Langkawi. På färjan var det också kallt (vad är det med köldhetsen i det här landet??), men inte alls lika kallt som på bussen, så jag somnade så fort vi började åka.

Jag vaknade nästan en timme senare till en fantastisk soluppgång i ett otroligt vackert landskap. Grönblått vatten och gröna berg överallt. Helt fantastiskt!

När jag kommit iland fanns det inget annat alternativ än att ta taxi till stället där jag bor, eftersom det tydligen inte finns några bussar på den här ön, men för ca 50 kronor kom jag fram hel och hållen och fick en säng på en gång.

Jag kastade av mig kläderna och somnade på en gång.

Rummet jag bor i är minst sagt spartanskt och liknar mest en lada, men lakanen luktar rent och jag har myggnät över sängen. Det är inte ens tätt mellan väggar och tak, men det är faktiskt ganska skönt, för luften blir aldrig unken.

Jag har varit ner på stranden en liten sväng och ska nog dit en sväng till innan dagen är slut. Det är lätt den finaste stranden jag varit på i hela mitt liv. Helt klart vatten och vit sand. Vattnet har dessutom en helt perfekt temperatur, tillräckligt kallt för att svalka och tillräckligt varmt för att man ska kunna gå i utan att gruva sig.

Ja, här på Langkawi har jag hittat mitt paradis.
 
 

 
 

 
 
 

 
 
 
xoxox

  
 
 
 
 

Dagen idag har varit ganska spännande. Den började trögt med lång sovmorgon och lite mailande till mamma, sen gick jag ut för att äta lunch. Jag hittade ett ställe där jag köpte kyckling och ris för 4 RM, sen tänkte jag gå iväg och titta lite på tornen igen, men det började regna, så jag gav upp. Istället gick jag hem och försökte ordna med bussbiljetter och båtbiljetter till Langkawi till imorgon. Det slutade med att jag skulle gå ner till busstationen och betala, men när jag kom till busstationen fanns där ingen busstation. Nej, den hade de stängt på grund av renovering. Åååååh!

Ja, jag gick i alla fall in på en resebyrå och var skitdryg och frågade tusen frågor om var de gjort av alla bussar till olika platser, frågade vad jag ska göra under mina två månader här, frågade hur jag skulle ta mig hit och dit nu när det inte finns någon station att åka ifrån.

Det hela slutade med att den stackars lilla mannen på resebyrån körde mig ut till busstationen för att jag skulle få köpa min biljett, en resa som inklusive viss turistguidning tog ungefär en timme.

Ärligt talat så var det inte det minsta synd om honom, jag tror att han hade minst lika kul som jag.

När vi kom tillbaka in till stan tackade jag så mycket för allt han gjort för mig och hoppade ur bilen efter att ha lovat att skicka ett mail och tala om hur det går för mig på Langkawi.

När jag väl hoppat ur bilen bestämde jag mig för att äta middag. Jag knallade in i Chinatown och beställde precis samma mat som jag åt igår. Förlåt mig, min matgud för denna synd, men det var ju så himla gott att jag bara var tvungen att äta samma sak idag igen.

När jag precis fått min mat så dök en liten man upp som igår erbjöd sig att bli min malaysiska pojkvän. Han frågade om han fick göra mig sällskap, och visst fick han det, det är ju alltid roligare att vara två. Det visade sig att han var typ 30 år och kom från Bangladesh. Vi pratade en liten stund tills jag bestämde mig för att det fick vara nog och började gå hemåt.

Jag var helt inställd på att bara vara jättetråkig och gå och lägga mig tidigt (klockan var strax före åtta på kvällen), när jag blev stoppad av en kille med en karta. Han frågade var vi var någonstans och jag svarade helt sanningsenligt att jag inte hade den blekaste aning, eftersom jag inte ens tittat på en karta sen jag kom hit. Hur som helt började vi prata och det visade sig att han var från Ryssland, men numera bosatt i Holland. Han sa att han tänkte promenera runt i stan och titta på olika sevärdheter och undrade om jag hade lust att följa med. Självklart hade jag det och vi promenerade i flera timmar och tittade på olika byggnader. Jag var egentligen på väg hem för andra gången när han frågade om jag ville följa med och titta på tornen när det var mörkt, vilket jag ju faktiskt inte kunde säga nej till hur trött jag än var, så vi gick vidare. Tornen var verkligen fantastiskt vackra efter solnedgången och det var lätt värt promenaden. Ryssen bjöd sedan på öl och efter det en taxi tillbaka hem till mig. Han själv åkte vidare hem till sig i samma taxi.

Ja, en tråkig sitta-av-tiden-dag kan lätt vända och bli väldigt intressant.

Det här med att resa ensam kanske inte är så tokigt i alla fall.
 
 
 

 
 

 
 

 
 

 
 

 
 

 
 
 

 
 
 

 
 
 

 
 

 
 
 
 
xoxox
 
 
 
 

I högtalarsystemet på Melbournes flygplats får man ett hett tips:

"Vi vill råda alla passagerare att gå in i terminalen genom pass- och säkerhetskontrollen innan ert flyg avgår"
 
Jaa, smaaaart!!!
 
 
 
xoxox
 
 
 
 

Jag sitter på flygplatsen i Melbourne. Här har jag suttit i snart åtta timmar. Klockan är runt halv två på morgonen och jag är så trött att jag knappt vet var jag ska göra av mig själv. Att vara vaken till halv två är ju i vanliga fall inte så värst plågsamt, men jag har ju knappt sovit alls natten till idag.

Först och främst hade jag resfeber. Jag hade liksom räknat med att jag skulle ha lite svårt att somna, men sen hade jag två fulla tyskor som tyckte det var en jättebra idé att prata jättehögt och tända och släcka taklampan fram till klockan fyra på morgonen. Det var ungefär då jag upptäckte att jag hade en jätteäcklig insekt i min säng. Jag blev livrädd samtidigt som jag var förbannad OCH hade resfeber, så jag somnade runt kvart över sju på morgonen. Jag gick upp klockan åtta. Det gav mig ca 45 minuters sömn.

Strax efter klockan tio imorse checkade jag ut från mitt hostel i Newtown och åkte in till stan. Där inhandlade jag en lunchlåda hos Kinesen på stationen för fem dollar (mycket bra pris för att vara i Australien!) och sen drog jag iväg ut till flygplatsen. Jag kom väl dit strax efter klockan ett på dagen, vilket innebär att jag nu suttit i ca 12 timmar på olika flygplatser. Ja, okej, jag har flugit lite också. Fruktansvärt läskig flygning måste jag säga. Det var guppigt som fan och jag trodde att jag skulle dö. Den söta tanten bredvid mig höll mig dock i handen och sa att jag skulle vara lugn, det var ju bara lite turbulens. Jag hatar att flyga!

Oh, Erik, vet du hur mycket bagage man får ha med sig när man flyger med Emirates?? Hela 30 kilo för en vanlig passagerare i ekonomiklass. Det du!
 
 
xoxox
 
 
 

Jag ligger i sängen och försöker låta bli att tänka på att jag ska ut och flyga imorgon. Jag hatar verkligen att flyga och nu har jag inte ens någon med mig som jag kan hålla i handen.

Istället försöker jag tänka på hur underbart jag ska ha det när jag kommer till Malaysia. Jag har spenderat hela kvällen med att googla olika hostel och sevärdheter och jag tror det kan bli hur bra som helst. Allting verkar ju för sjutton vara bra där, folk verkar vara trevliga och hjälpsamma, naturen verkar vara fantastisk och allting är galet billigt (har kollat runt på boende och det kostar mellan 20 och 80 spänn per natt).

Nu ska jag tvinga mig själv att sova lite, för kommande dygn kommer bli jobbigt.

Puss på er alla, så hörs vi i Malaysia!
 
 
 

Cameron Highlands, bild härifrån
 
 

Langkawi, bild härifrån
 
 
 
xoxox
 
 
 

Nu äntligen är jag klar med allting som har med reseplanering att göra. Det blev jävligt stressigt där ett tag och jag har hållit på precis hela dagen, med ett undantag för den timme jag spenderade på msn med min underbara lillebror.

Jag började dagen med att ringa till Malaysiska konsulatet för att fråga om jag måste ha biljett ut ur landet för att de ska släppa in mig. Det måste man tydligen. Jaha, ja då var det inte mycket annat att göra än att boka en flight ut ur landet, men innan jag kunde göra det var jag ju tvungen att kolla var jag ville resa och när.

Jag konstaterade ganska snabbt att det inte fanns en chans att hinna med att planera hela landvägen hem med alla ambassadbesök och biljettbokningar och visumansökningar som skulle fixas, så jag bestämde mig istället för att försöka hitta billiga flygbiljetter hem.

Det slutade med att jag satt och pusslade med Air Berlins lågpriskalender, Norwegians hemsida, SJ, SAS och Skånetrafiken. Tillslut blev rutten följande:

5/1 kl 17.15 går flyget från Sydney till Melbourne. Jag landar kl 18.45. Jag spenderar natten på flygplatsen.

6/1 kl 03.25 går flyget från Melbourne till Kuala Lumpur, där jag landar vid 8-tiden på morgonen

17/3 åker jag från Kuala Lumpur till Bangkok

31/3 flyger jag från Bangkok till München, där jag landar vid 18-tiden på eftermiddagen

1/4 åker jag från München till Stockholm vid 13-tiden. Jag landar runt 15.30

Kl 20.00 går SAS-flyget från Stockholm till Ängelholm

Förhoppningsvis står två underbara föräldrar och tar emot mig när jag äntligen är framme.

Gud, jag är så nervös att jag nästan dör! Jag som hatar att flyga… Jaja, men jag har i alla fall 70 dagar i Malaysia där jag bara ska slappna av och ta det lugnt. Kanske gå på någon djungelutflykt också.

Jag är verkligen jätteledsen och besviken att det inte blir någon landväg hem, men så går det när man är ute i sista minuten, vilket jag typ alltid är. Jag får ta igen det senare. Jag måste ju i alla fall åka Transsibiriska järnvägen innan jag dör.

Och idag när jag var ute och köpte mat hittade jag Annas pepparkakor i affären.
 
 

 
 
 
xoxox
 
 
 
 

Här kommer ett litet kollage av de bilder som togs under nyårsafton.
Helt galet var det och kul som sjutton hade vi!
Snart kommer det en film också!
Trevlig måndag på er!
 
Oh, förresten, jag har bokat biljetter till Kuala Lumpur nu också! Hihi! :)
 
 
 

 
 
xoxox
 
 
 

Idag har jag haft en riktigt trevlig, om än något stressig dag i Sydney.

Jag gick upp och bestämde mig för att titta på operahuset innan det skulle börja regna, så jag tog på mig skorna och drog iväg. Eller skor och skor, jag tog på mig flip flops, vilket väl inte var den bästa idén jag haft, kanske. Jag fick skavsår. Jag tejpade mina sår och fortsatte gå.

Tillslut såg jag det i alla fall, operahuset.

Jag tog några foton, gick runt lite i botaniska trädgården och tog en gratisbuss tillbaka in till stan.

När jag kom tillbaka gick jag in på en resebyrå för att boka biljetter härifrån, vilket verkar vara lättare sagt än gjort. Det här med sista minuten-resor är ingenting folk är speciellt bra på här borta. Det är ju för sjutton nästan omöjligt! Eller kanske inte omöjligt, men förfärligt dyrt.

Ja, det är inte mycket att göra åt, jag vill till Malaysia och till Malaysia ska jag. Jag har i alla fall bokat en biljett från Sydney till Melbourne den 5:e januari. Jag tror jag ska gå ner till resebyrån och boka resten snart också.

Hur jag ska göra med resten återstår att se, men just nu lutar det åt att det blir direktflyg hem från Malaysia eller Thailand. Jättetråkigt, men nu blir då i alla fall mamma glad.
 
 

 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
xoxox
 
 
 

Nyår i Sydney var galet. Lite väl galet kanske. Jag kom fram med bussen runt halv fem på eftermiddagen, fick låna duschen hos systrarna Johansson och sen lagade vi nudlar och drack vin på deras mycket fina takterrass. Vi var otroligt sena och när vi väl kom ut var det folk precis överallt. Vi kom ifrån varandra och jag flängde runt på stan fram till åtta på morgonen.

Idag visar sig Sydney från sin allra sämsta sida och regnet öser ner samtidigt som åskan går. Jag bor i ett pyttelitet rum utan luft som jag tvingas betala 50 dollar per natt för. Känns inte helt värt, nej.

Hela norsk-svenska maffian drog vidare norrut idag och jag är ensam på riktigt nu. Självklart kommer allt att gå bra, det gör det ju alltid, jag är bara inte van med känslan.

Imorgon ska jag kolla upp allting som har med visum och ambassader att göra, sen ska jag titta på operahuset. Hoppas solen skiner!

Sen, så fort jag kan, ska jag åka till Asien.
 
 
xoxox
 
 
 
 

Jag kan inte koncentrera mig på någonting annat än min reseplanering just nu. Jag är galet förväntansfull och jättenervös. Jag är inte så nervös inför själva resan, utan mer just planeringen, att få allting att klaffa, att få alla visum och biljetter på plats och komma på hur jag ska ta mig från plats A till plats B.

Det är visst inte bara att dra iväg på en sån här grej, det krävs timmar av planering har det visat sig.

Jag sitter med en kalender och en miniräknare och räknar dagar och kronor och kommer fram till att det kommer kosta mycket pengar att göra det här och det kommer ta lång tid. Mellan 70 och 90 dagar kommer det ta när jag väl kommer iväg. Hur lång tid all planering och organisering kommer ta vågar jag knappt tänka på.

Jag ska i alla fall inte till Nya Guinea. Det visade sig på UD:s hemsida att det var riktigt farligt att åka dit, speciellt för en ensam liten tjej, så jag gick till en resebyrå för att kolla om det verkligen var så illa (de säljer ju trots allt resor dit) och mannen där sa att ja, så illa är det, åk inte dit. Jättetråkigt, för det ville jag verkligen.

Istället kanske jag drar till Borneo, om det inte visar sig vara för dyrt.

Åh, det här är jättesvårt!

Det hade varit lite enklare om jag hade haft internet, men jag har redan spenderat fyra timmar på McDonald’s (jag drack bara en kopp kaffe, faktiskt!) idag och jag känner att jag inte vill gå dit igen. En världskarta hade också varit himla bra att ha, men i det här landet finns bara kartor över just det här landet. Typiskt.

Det här med visum är egentligen inte svårt, men det är ganska omständigt, speciellt när man bara har lite lösa planer, som jag har. För att få komma in i ett land måste man ha biljetter ut därifrån igen, vilket kräver att man vet när och varifrån man ska åka. Ska man till Ryssland måste man dessutom ha en inbjudan, vilket man får när man bokar hotell eller liknande. Dessutom måste jag komma på hur jag ska ta mig vidare från Moskva, om jag ska dra vidare till Sankt Petersburg eller om jag ska åka tåg till Helsingfors. Det vore ju faktiskt lite roligt att avsluta hela kalaset med en klassisk finlandskryssning.

Hur det fungerar att få visum till alla de här länderna för mig som svensk i Australien har jag ingen aning om, men jag har en känsla av att jag kommer få spendera många, många, många timmar på många länders ambassader de kommande dagarna.

Mamma och pappa, ni kan börja förbereda er på att jag ramlar in hos er runt den 22:a april. Då kommer jag vara trött. Och förmodligen hungrig efter en vecka i Ryssland.

  
 
 
xoxox
 
 
 

Jaha, nu är jag ensam för första gången på fyra månader. Det känns mycket ovant och lite läskigt. Erik och Rickard drog till Sydney idag, men jag har inte bussbiljett förrns imorgon, så idag får jag underhålla mig själv. Det ska väl gå bra, tänker jag, jag har ju både dator och bok och strand. Tyvärr är det mulet idag, jag som hade hoppats på sol nu när jag äntligen har en bra strand att sola på, men så har det ju varit i princip hela resan.

Igår var det i alla fall bra väder och jag och Erik somnade på stranden. Otroligt skönt!

På kvällen fick vi för oss att vi skulle gå en liten promenad och titta lite på utsikten över havet. Sagt och gjort, vi snörade på oss skorna och drog iväg.

När vi gick längs stigen i skogen lyckades jag trassla in mig i det grövsta spindelnät jag sett i hela mitt liv. När jag dessutom såg att spindeln som spunnit nätet satt i princip PÅ mig fick jag panik och skrek åt killarna att rädda mig. Det visade sig att killarna var minst lika rädda som jag och pep och hoppade bakåt istället för att hjälpa mig. Jag skrek åt dem att åtminstone ge mig en pinne, så jag skulle kunna rädda mig själv, varpå Erik puffade på Rickard och sa åt honom att räcka mig en pinne.

Jag fick min pinne och lyckades rädda livet på mig själv och trassla loss mig ur spindelnätet utan att bli attackerad av spindeln, som för övrigt var en av de största jag sett.

Efter det var vi alla lite skakiga och gick hem för att dricka vin och äta Nutella istället.
 
 
 

Erik på väg till stranden
 
 
 

Pojkarna utanför den mycket imponerande brandstationen i Ulladulla
 
 
 

Efter spindelincidenten tog vi oss på skakiga ben fram till havet
 
 
 

Nutella och vitt vin. Bra kombo!
 
  
 
xoxox
 
 
 
 

Hej, jag heter Frida och jag är fruktansvärt hemkär. Jag älskar att åka bort och sen älskar jag verkligen att komma hem.

Dessutom har jag tröttnat på Australien nu. Eller inte direkt på landet, men på att allt är så förbannat dyrt. Jag tycker inte om att känna att jag aldrig har råd med saker och att jag alltid oroar mig för att pengarna ska ta slut, så nu ska jag åka hem. Landvägen.

Okej, det kanske inte blir landvägen hela vägen, eftersom Australien ligger mitt ute i vattnet, men så mycket det går vill jag ta mig landvägen hem. Fast först en sväng till Nya Guinea, eftersom det är så himla nära och jag alltid drömt om att åka dit.

Efter Nya Guinea blir det nog Kuala Lumpur och därifrån är det bara att börja jobba sig uppåt, genom Malaysia, Thailand, Laos, Vietnam och in i Kina. Genom Kina vidare norrut och ut i Ryssland. Där ska jag åka Transsibiriska Järnvägen till Moskva och vidare därifrån till St Petersburg. Där kan man nog åka båt till Sverige.

Nu ska jag bara kolla upp visum och vaccinationer. Det kanske är bra att kolla upp hur bra kollektivtrafiken fungerar i de här länderna också. Men det kan väl inte vara så svårt? Eller är jag naiv nu igen? Stackars mamma, nu får hon väl en hjärtattack på mig igen.

Och Kina, varför i hela friden ska jag dit? Jag vill egentligen inte dit, jag är lite rädd för det och jag har mest hört konstiga saker om det landet, men om jag klarar det så har jag verkligen överträffat mig själv. Dessutom måste jag göra det om jag ska ta mig upp till Ryssland.

Alternativet är att ta sig hem genom arabländerna och det är jag ännu mindre sugen på, faktiskt.

Ja, håll i hatten, det här kan bli spännande.
 
 
xoxox
 
 
 
 

Att åka buss kan vara himla roligt om man gör det med rätt sällskap. Jag tror inte att resten av bussen uppskattade vårt sällskap lika mycket som vi själva gjorde, men det orkade vi inte bry oss om.

Vi har åkt från Melbourne till Lakes Entrance, en resa som påbörjades strax efter kl 18 på eftermiddagen och avslutades runt 23.30. Jag och Erik somnade direkt vi klivit på bussen och vaknade ungefär en timme senare. Då började vi prata och skratta alldeles för högt och även fast vi försökte hålla oss lugna och tysta så gick det bara inte.

Erik, som för övrigt är världens hungrigaste människa, var naturligtvis hungrig från start och när vi strax efter kl 22 stannade vid en liten mack hoppade han full av entusiasm in i butiken för att spana in matutbudet. Det tog honom ungefär tjugo minuter av den halvtimmeslånga pausen att bestämma vad han skulle äta. Kaffe och äggmacka. Äggmacka, ja. Den skulle innehålla ägg, sallad och majonnäs, inte så svårt kan man tycka, men det visade sig vara väldans svårt att få på majonnäsen på mackan, vilket de misslyckats med helt och hållet. Kaffet var glödhett och gick inte att dricka, så under tiden kaffet svalnade köpte Erik en bit sweet chilikyckling. Den smakade inte alls sweet chili och Erik gick mycket besviken tillbaka till bussen mer hungrig än när han lämnat den. Kaffet lyckades han dock smuggla in, trots att chauffören inte mindre än fyra gånger upplyst oss om att det var förbjudet.

Väl ombord på bussen igen såg Rickard en jätteäcklig insekt på väggen bredvid sitt säte. Både jag och Erik skrek åt honom att slå ihjäl den, men det lyckades han inte med. Istället för att klippa till rejält med boken han höll i handen, puttade han bara lite på den så att den blev förbannad. Jag insåg att den var på väg åt mitt håll och hoppade och pep i mitt säte medan Erik än en gång skrek åt Rickard att slå ihjäl den. Rickard misslyckades än en gång med att ta livet av den muterade och nästan självlysande och förmodligen totalt livsfarliga lilla insekten och istället ramlade den ner på säten han suttit på och efter det försvann den. Erik var mycket upprörd och konstaterade att första gången hade insekten kommit för att kolla och nästa gång skulle den komma för att döda.

Vi sov inget mer den resan.
 
 
xoxox
 
 
 
 

Vår alternativa julafton var riktigt lyckad. Det var jag, Pete, Erik och Rickard, plus Lisa och Elin, två svenska tjejer som bodde i samma rum som Erik och Rickard. Vi lagade en massa mat (chicken nuggets, köttbullar, korv, coleslaw, aioli, och fransk potatissallad) som vi åt tills vi knappt kunde gå, sen drack vi lite vin, åt chokladkaka och drack kaffe. Efter det var Lisa och Elin så trötta att de gick och lade sig, medan vi andra flyttade ut i bilen och fortsatte dricka vin till långt in på småtimmarna. Någonstans där blev Pete på fruktansvärt dåligt humör och visade sig från sin absolut sämsta sida, vilket ledde till att jag mitt i natten bestämde mig för att jag inte skulle fortsätta resa med honom. Jag tog mitt pick och pack och lämnade honom där och då och nu reser jag med Erik och Rickard istället. Vi har köpt bussbiljetter från Melbourne till Sydney på en buss där man får komma och gå som man vill, vilket känns som det bästa alternativet nu när jag inte längre har bil.

Vårt första stopp är på ett ställe som heter Lakes Entrance. Vi bor i ett helt okej litet rum med tre sängar, perfekt för oss tre och köket är stort och trevligt.

Igår var vädret helt bedrövligt med kraftig blåst och regn.

Fram på eftermiddagen slutade det regna och solen tittade fram, så vi bestämde oss för att trotsa blåsten och gå en liten sväng och titta på havet. Mycket bra idé. Nere vid vattnet var det i och för sig jättekallt, men det var det värt för vi fick se sälar. Det hade jag verkligen inte räknat med. Vi trodde först att det var en hund som rörde sig längre bort på stranden, men förstod att det inte var det när den skuttade ner till vattnet och försvann. En liten stund senare såg vi flera sälar som simmade förbi oss där vi stod och spanade.

På kvällen bestämde vi oss för att dricka lite vin och titta igenom mina foton från min road trip, vilket var himla trevligt. Tyvärr blev Rickard trött innan jag och Erik riktigt kände att vi ville sova, så vi gick till grannrummet och knackade på. Det visade sig att där bodde 6 srilankeser som satt och drack och spelade kort, så jag och Erik bjöd in oss själva och hängde med dem tills vi slocknade vid fyra på morgonen.

Idag har vi spelat minigolf. Eller Erik och Rickard har spelat golf och jag har tittat på. Jag tycker det är rätt trevligt så länge jag slipper göra någonting själv. Efter det bestämde vi oss för att äta lunch, så vi köpte mat och tog med oss ut i solen.

När vi satt och åt kom ett par med någonting som jag utan att överdriva det minsta kan kalla världens största hund. Den var stor som en hel häst! Den var inte fet eller fluffig, utan muskulös och med kort och blank päls, så det var verkligen själva hunden som var jättejättestor. Det visade sig att inte bara vi tyckte att den var enorm, för alla pekade och kommenterade och några poserade med den på bild.

Nu är Erik och Rickard ute och cyklar och jag sitter här och läser och planerar min hemresa. Jag påbörjar nog turen hem strax efter nyår, om allt går som det ska. Jag räknar fortfarande med att vara hemma i april.
 
 
xoxox
 
 
 
 
 

Det är ett grått och regnigt Australien som möter mig idag. Kallt, blåsigt och inte alls speciellt inbjudande. Vi spenderar dagen i den läckande och stinkande bilen, läsandes, med en fantastisk utsikt över havet. Vi är i Torquay nu, ett ställe dit folk kommer för att surfa. Jag kan inte surfa. Jag kan inte säga att jag är speciellt sugen heller på grund av 1; hajar och 2; vädret.

Men havet är vackert när vädret är busigt. Mörkt grönblått med skummande vågor.
 
 

 
 

 
 
 

 
 
 

 
 
xoxox