projekt25

Det är inte varje morgon man vaknar upp till den här utsikten. Jag och Pete hade parkerat längs vägen strax utanför Lorne och när vi vaknade upp på morgonen var det här vad vi såg genom vindrutan på bilen.
 
 

 
 
xoxox
 
 
 

Just nu befinner jag mig i bilen i Kennett River. Vi har parkerat mitt ute i djungeln och sitter här och väntar på att det ska bli mörkt. Vi såg på kartan att det ska finnas lysmaskar här och av någon konstig anledning tyckte vi att det var en bra idé att försöka få syn på dem. Jag har svårt att tro att det kommer vara värt flera timmars väntande i en bil, men jag hoppas att jag har fel.

Natten till idag har vi spenderat på en jättefin camping i Apollo Bay, som ligger vid kusten väster om Melbourne. Här är det fantastiskt vackert, men tyvärr ganska kallt och det finns inte mycket att hitta på (kanske är därför vi sitter i bilen och väntar på mörkret).

På vägen hit stannade vi en natt i Daylesford, ett pyttelitet samhälle där det enda man kunde göra var att promenera runt sjön eller åka och titta på utsikten, så det gjorde vi. Eller nu ljög jag, vi gick aldrig runt sjön, men vi parkerade bredvid den och sov i bilen.

Efter att vi stannat i Daylesford fortsatte vi åka söderut och rätt som det var såg vi en skylt där det stod ”Vattenfall” och en pil till höger. Vi bestämde oss för att ta en titt och hamnade mitt ute i regnskogen. Efter vad som kändes som en evighet på den pyttelilla och jättekrokiga vägen kom vi tillslut fram till en parkering med en annan skylt som förklarade att vi var tvungna att promenera. En och en halv timme skulle det ta att gå till fallet och tillbaka. Jag var tveksam, men bestämde mig för att ge det ett försök, eftersom jag aldrig sett ett riktigt vattenfall förut. Jag är så glad att jag gick! Det var det vackraste jag sett i mitt liv och verkligen ingenting jag förväntat mig att se här.

Vi bestämde oss för att titta på ett annat fall längs vägen också och idag har vi tittat på ett tredje. Vattenfall är grejen, har det visat sig.
 
 
 
 

Sjön som vi aldrig gick runt
 
 
 

Utsikt över Daylesford
 
 
 

Tre små ankor kom simmandes på rad, en vit, en svart och en spräcklig. Tyckte det var lite gulligt :)
 
 
 

Regnskog
 
 
 

Lite mer regnskog
 
 
 

Vattenfall!!
 
 
 

Glad liten Frida
 
 
 

Mer skog
 
 
 

Ett annat vattenfall
 
 
 
 

Samma vattenfall fast framifrån...
 
 
 

Ännu ett vattenfall
 
 
 

Vatten
 
 
 

Apollo Bay
 
 
 
  

Och på väg hit upp såg vi en liten koala som satt och sov. Den vaknade när jag började fota den.
 
 
  
 
xoxox
 
 
 
 

 
 
 

Nu rör vi runt lite i grytan igen och splittrar vår trio som hållit ihop i fyra veckor.
Ben har dragit vidare på egen hand till Sydney (han lyckades lifta hela vägen) och jag och Pete har dragit iväg mot Melbourne.
Just nu har vi hamnat i en stad som heter Echuca (eller nåt i den stilen). Otroligt pittoreskt!
Det är översvämning här. Inte så illa som på vissa andra platser i Australien, men de flesta vattendrag är översvämmade.

Idag drar vi vidare igen, lite närmare Melbourne, men vi har ingen brådska, jag ska inte möta upp Erik förrns den 22:a december. Jag längtar så otroligt mycket!!
 
 
 

Pete i Griffith
 
 
 

Ben där vi sist såg honom....
 
 
 

Översvämning
 
 
 

 
 
 
xoxox 

 
 
 
 
 

Vi har lämnat Gumeracha nu. I onsdags (20101208) packade vi ihop våra saker och oss själva och drog iväg. Efter 12 timmar i en läckande och stinkande bil kom vi tillslut fram till Griffith, där vi hört att det ska finnas gott om jobb för såna som oss.

I huset i Gumeracha hade vi ett projekt med en ölburkspyramid (eller beeramid, som de så finurligt kallade den), som helt enkelt gick ut på att vi skulle stapla ölburkar till en pyramid på en hylla. Det var ganska lätt att komma upp i ett stor antal ölburkar, eftersom det oftast var det folk investerade sina hårt förvärvade slantar i, men svårt att få dem att stå kvar då de rasade hela tiden. Pete bestämde därför att vi skulle superlimma ihop hela pyramiden, så han köpte superlim. Han tröttnade dock ganska snart på att limma ihop burkarna, men jag kände att jag behövde någonting att pyssla med, så jag tog över. Dålig idé. Det visade sig at den förbannade limtuben läckte och efter ett tag satt mitt långfinger fast på tuben. Alltså verkligen jättefast. Jag fick lite lätt panik och började dra loss mig själv. Jag trodde att skinnet skulle stanna kvar på tuben, men tillslut fick jag loss mig själv hel och hållen. Dock tyckte jag inte att jag var helt färdig med pyramiden, så jag tog ett nytt grepp om den lilla tuben och fortsatte. Den fortsatte naturligtvis läcka och sen satt både pek- och långfinger fast.

Jag bestämde mig för att byta tub.

När jag öppnade den nya tuben lyckades jag droppa superlim på mina ben, men bestämde mig för att låta det vara så länge och fortsatte mitt limmande med ömma fingrar. Sen tröttnade jag på limmandet.

Jag var ju tvungen att kolla om limmet på benen hade torkar och rätt som det var hade jag superlimmat fast mig själv i mig själv i en väldigt obekväm ställning.

Dåligt.

Sen fick jag panik och försökte dra loss mig själv utan att samtidigt dra loss skinnet.

Svårt.

Där stod jag alltså på vardagsrumsgolvet som var överbelamrat med ölburkar med handen fastlimmad strax ovanför fotleden och pep i panik.

Killarna skrattade åt mig.

Jag kunde inte låta bli att skratta. Totalt bisarr situation som jag aldrig tidigare befunnit mig i.

Jag kom loss tillslut med rester av superlim över hela kroppen. Jag läste på tuben att man kunde ta bort rester med aceton. Jag hade ingen aceton, men lite vanlig nagellacksremover hade jag i väskan, så jag hämtade den och lite bomull och satte igång.

Dålig idé.

Det slutade med att jag var helt fluffig, för allt som hände var att det förbannade limmet började fungera igen och limmade fast bomullen på mina redan superlimmade ställen.

Då gav jag upp.

Passa er för superlim!
 
 
 
Här är några bilder från bilresan
 
 
 

Grått och regnigt i början på dagen... 
 
 

Sen kom solen...
 
 
 

Härlig himmel...
 
 
 

 
 
 

Läskig spindel....
 
 
 
xoxox
 
 
 

Karriärstegen har kollapsat och jag ligger nu under den och sprattlar lite halvhjärtat. Jag kan inte säga att jag gör mycket för att ta mig upp. Alls. Jag är oerhört nöjd med det hjärndöda arbete jag har utfört idag. Jag har vikt kartonger. Hela dagen. Små kartonger, lagom för fem kilo körsbär. Och jag var bra på det. Riktigt jävla bra! Haha, efter 26 år har jag äntligen hittat någonting jag är riktigt bra på. Jag hoppas att jag hittar nåt annat jag är riktigt bra på snart, för jag har en känsla av att det kan bli lite tråkigt i längden.

Vi ska snart fortsätta ut på nya äventyr, för ingen av oss har lust att vara kvar här längre. Imorgon ska vi tvätta och packa och på onsdag drar vi igen, rakt österut härifrån. Hej camping, nu kommer vi igen.
 
 
xoxox
 
 
 
 

Okej, det finns en sak som jag inte gillar med att plocka körsbär – alla äckliga kryp. Jag hatar kryp, har alltid gjort och kommer alltid göra.

Jag försöker ignorera tanken på att någonting sitter gömt mellan körsbär och blad, men det är inte så lätt när saker faktiskt börjar krypa på en. Det är okej så länge det bara är pyttesmå spindlar eller flugor, men när det kommer till tvestjärtar och tusenfotingar vill jag inte vara någon jävla gångbana!

Tvestjärtarna är riktigt obehagliga, men jag har kommit fram till att de inte är så farliga som de ser ut. De varken bits eller nyps och när man tittar på dem på håll så ser de faktiskt riktigt roliga ut. Nu har jag inte speciellt mycket tid till att titta på dem på håll, jag kommer oftast alldeles för nära utan att jag själv vet om det och det slutar oftast med att jag piper och hoppar.

Spindlarna är okej, förutom jättespindeln jag såg idag. Det var inte den största spindeln jag har sett, jag har sett en större, men ändå… Jag såg den när den klättrade på min arm och blev naturligtvis livrädd och hoppade och pep, men jag skadade varken mig själv eller spindeln. Jag konstaterade på en gång att den var randig i olika bruna nyanser, så den var ingenting att vara rädd för egentligen. De man ska vara rädd för är de små svarta med en röd prick på. Jag har hört att de är rätt vanliga, men jag har fortfarande inte sett någon. Jag hoppas att jag fortsätter att inte se dem. Jag hoppas att de inte ser mig heller.

 
 
 
 
xoxox
 
 
 
 
 

Jag fortsätter nedåt på karriärstegen… Jag har fått jobb som körsbärsplockare och jag älskar det. Hela mitt liv har jag älskat att plocka saker; blommor, svamp, bär, frukt och nu har jag ett jobb där jag får betalt för att plocka körsbär, så det kunde inte bli mer hand i handske än det.

Tyvärr är lönen helt urusel och det är ganska hårt jobb, men jag gillar det ändå. Om jag kunde hitta ett fruktplockarjobb som gav bra betalt hade jag kunnat stanna hur länge som helst.

Hur som helst är det bara för ett par dagar, eftersom frukten mognar långsamt på grund av det dåliga vädret. Vi hoppas på att få jobb på en vingård ganska långt härifrån. Vi har hört ryktas om bra betalt och hårt arbete, en kombination som passar oss alla bra. Jag har upptäckt att jag faktiskt gillar hårt arbete. Inget ansvar, bara fysiskt krävande jobb. Ett jobb där man direkt ser resultat, ja, tack!

Igår var vi fem som plockade körsbär – jag, Pete, Ben och två andra fransmän vid namn Julien och Renaud.

Idag var det jag och tre fransmän som plockade. Så. Jävla. Tråkigt.

Allt de gjorde hela dagen var att prata franska med varandra. Jag uppfattade vissa ord, som ”barn” och ”körsbär”, men annars hade jag ingen aning om vad de pratade om.

Jag är allergisk mot körsbär, har det visat sig. Jag nyser helt hysteriskt när vi är ute och plockar, vilket är ganska påfrestande. Igår nös jag så mycket att jag blev helt skakig i hela kroppen. Idag har jag tagit en allergitablett och det hjälpte, fast jag har fortfarande nyst en del.

Jag var ju bara tvungen att provsmaka ett körsbär också, eftersom killarna var mycket noga med att tala om hur fantastiskt goda de var. Dålig idé. Jag ska aldrig mer äta körsbär. Men gud så goda de var!!

(Ja mamma, jag mår bra nu, men det kliade hysteriskt där ett tag.)

Jag har för övrigt tröttnat på Gumeracha nu, även fast jag gillar det på samma gång. Jag tycker det är jättemysigt att man går till slaktaren och småpratar lite om vad man ska äta till middag, sen vidare till damen med hönsen för att köpa ett par ägg och när man kommer till affären (där de bara säljer det absolut nödvändigaste) vet de vem man är och var man bor.

Imorgon tror jag att jag får plocka mina bär själv, eftersom alla andra har tröttnat på det. Synd att mina fingrar värker, men annars ser jag faktiskt fram emot det. Jag kan inte hjälpa att jag gillar jobbet, men jag hade inte haft någonting emot humant betalt.
 
 
 
xoxox
 
 
 
 
 

Vi är fortfarande kvar i Gumeracha, den lilla byn utanför Adelaide. Det är kallt och mulet och de förbannade körsbären vill aldrig mogna. Jag har jobbat en dag med körsbärssortering, förmodligen det mest värdelösa jobb jag har haft i hela mitt liv. Vi stod en hel dag vid ett löpande band och sorterade körsbär. Bra körsbär fick åka vidare, dåliga körsbär kastades i den röda lådan och andrahandskörsbär kastades i den blå lådan. Det var fruktansvärt kallt och stressigt. Vi får se om jag får komma tillbaka dit när fler bär har mognat och det är mer jobb, men gubben som äger stället är väldigt konstig och alla kallar honom för skitstövel och eftersom jag frös så är det inte säkert att jag får komma tillbaka mer. Vi har sökt lite andra jobb också, bland annat på en julgransplantering, så jag hoppas på att vi får komma dit och jobba lite. De verkar vara mycket trevligare än gubben med körsbären.

Får vi inget jobb drar vi nog vidare ganska snart.

Det är fortfarande grått och trist väder med regn till och från. Idag är det den 1 december och officiellt första dagen på sommaren. Perth verkar vara enda stället i Australien som faktiskt har sommarväder just nu, överallt annars är det regn.

Här är några foton från Gumeracha och Adelaide Hills
 
 

 
 
 
 
 

 
 

 
 
 

 
 
 
xoxox
 
 
 
 
 

Nu har vi hamnat i en pytteliten stad/by utanför Adelaide. Vi är här för att vi ska plocka körsbär, ett jobb som vi ramlade över nere på turistinformationen igår. Det är otroligt vackert här med berg och vinodlingar.

På vägen hit trodde jag verkligen att bilen skulle ge upp för alltid, men det verkar vara en seg rackare, så även fast det gick sakta och stank av bensin och diverse brända motordelar så tog vi oss fram med både bil och oss själva helt i behåll.

Vi bor på ett hostel som mer är ett bostadshus med många sängar i. Det finns ett vardagsrum, ett litet kök, en dusch, en toalett och tre sovrum. Vi är åtta personer som bor här just nu och imorgon ska tydligen tre till komma. Jag gillar det verkligen! Folket som redan är här är jättetrevliga och det känns riktigt bra att äntligen få sova i en säng med ett vanligt täcke och en vanlig kudde och inte behöva vara rädd för att det ska regna på en eller att man av misstag ska komma åt tutan på bilen med foten.

 
 
Bilen ja… Den är ju faktiskt en historia för sig. Jag kan inte sluta förvånas över att den fortfarande lever, även om den verkligen är inne på sina sista andetag. Idag när vi tillslut hittat fram till vårt hostel (som för övrigt var i princip omöjligt att hitta eftersom det såg ut som vilket annat bostadshus som helst) skulle vi åka och handla lite mat. Eftersom bilen går så sakta i uppförsbackarna så skulle Pete svänga in till vägkanten och släppa förbi bakomvarande lätt irriterade bilister och när han svängde ut på vägen igen hörde vi jämna dunk, dunk, dunk och jag trodde att det var motorn som gav upp. Vi stannade och hoppade ur bilen och tittade. Det visade sig att vi kört över någon konstig skruv-sak som nu satt fast i däcket. Ben hade varit med om exakt samma sak tidigare och konstaterade att vi inte skulle kunna fortsätta med saken kvar i däcket, och om vi skulle dra ut den så skulle all luft pysa ut. Fan.

Där stod vi alltså mitt i vägen i en brant backe med en bil som inte gick att köra. Som tur var såg alla tre det komiska i situationen, så istället för att bli arga och stressade och börja skrika åt varandra började vi skratta och konstaterade att vi inte hade något annat alternativ än att riva ut alla våra saker ur bagageluckan och byta däck till det gamla och redan halvtrasiga reservdäcket. Nu måste vi verkligen sluta få problem med däcken, för nu har vi inga fler i reserv.
 
 

 
 


 
 
 
Den dumma skruv-grejen som gav oss punktering.... 
 
 
 


Om man vill kan man hänga upp en död orm...
 
 
 
 
xoxox
 
 
 
 

Igår kom vi fram till Adelaide, trots att bilen numera låter som ett tåg och fortfarande inte går att köra fortare än 50-60 km/h.

Vi hittade en jättefin camping där de tog hutlöst betalt, men det var det värt. Campingen låg precis vid havet och vi satte oss i sanden och slappnade av lite. Rätt som det var ropade Ben ”Shark!” och pekade ut i havet. Jag var lite sen med min reaktion, men Pete såg vad Ben hade sett och konstaterade att det inte alls var någon haj, utan ett gäng delfiner som kommit in till stranden. Jag såg också tre eller fyra fenor som for upp och ner i vattnet och vi reste oss upp och sprang ner till vattnet och sen sprang vi längs stranden med delfinerna bara några meter utanför oss i vattnet. Helt fantastisk känsla!

 
 

 
 
Lite senare gick vi tillbaka ner till stranden för att bada, men det var inte lika kul längre när jag kom att tänka på att om delfinerna kunde komma så nära stranden så kunde nog hajarna göra det också. Dessutom hade damen på turistinformationen varnat oss för just hajar. Jag höll mig riktigt nära strandkanten kan jag tala om!

Efter badet bestämde vi oss för att vi inte skulle orka laga mat, så vi drog iväg för att äta på Hungry Jack’s (jag blir verkligen fet av den här resan!) och efter det kom vi på att vi ville ha vin, så vi stannade på en alkohol-drive in. Precis som vilken annan drive in som helst, fast med vin och sprit. Skitskumt, men jätteroligt och Ben (fransmannen) konstaterade att om de hade haft såna ställen i Frankrike hade det legat fullt med dödingar en kilometer bortanför affären.

Under natten började det regna (vad händer med vädret egentligen?) och jag vaknade av att det regnade in på mig. Inte det bästa sättet att vakna på, nej. Dock slutade det regna på morgonen och vi packade ihop våra saker och åkte till Ikea för att försöka hinna med lördagsfrukosten som kostar $1.95 (ungefär 14 spänn), men naturligtvis var vi typ fyra minuter för sena för den. Istället fick det bli köttbullar och chokladmuffins (nej, jag är inte på bantningskur om ni trodde det). Sen var jag bara tvungen att köpa en galet dyr flaska julmust. Jävligt nödvändigt, Frida! Jag som inte ens tycker om julmust! Men det var faktiskt gott. En kopp kaffe hann vi med också. Bra matdag det här, känner jag. Herregud…

 
 
Inne på matavdelningen hittade jag en Dalahäst som Birgit målat. Jag blev helt till mig och var tvungen att förklara för mina utländska resekamrater att jag brukar måla dalahästar på somrarna. Jag tror de tyckte att jag var lite konstig och de kunde inte riktigt förstå poängen med hästarna.
 
 

 
 
xoxox
 
 
 
 

Av någon anledning har jag enorm hemlängtan idag. Jag tror att det kan bero på att campinglivet är ganska påfrestande, men även för att jag har så mycket jag vill göra när jag kommer hem, allt jag vill visa och berätta, alla jag saknar, att inte bo i en skitig ryggsäck i en skitig bil.

Jag älskar fortfarande Australien hur mycket som helst och jag är på bra humör, men jag ser verkligen fram emot att komma hem just nu.

Idag har vi lämnat Port Lincoln som vi inte var speciellt imponerade av och som dessutom bara bjöd på regn. Vi försökte ta oss till Adelaide, men bilen håller på att bryta ihop helt nu, den skakar och vibrerar hur mycket som helst när man kör lite fortare än gånghastighet, så vi kunde inte köra fortare än omkring 50-60 km/h. Vi vet inte riktigt hur fort vi körde, eftersom hastighetsmätaren fortfarande inte fungerar. Istället har vi hamnat i en liten håla som heter Point Pirie, där vi bestämde oss för att spendera natten på en camping med dusch. Total lycka! Jag har inte duschat på hur länge som helst och inte tvättat håret på ännu längre, så jag var näst intill så smutsig man kan bli innan jag äntligen fick duscha idag. Helt underbart!

Man lär sig verkligen att uppskatta små saker som rinnande vatten och en riktig toalett när man är ute och campar.

Nu ska vi äta nudlar.
 
 

 
 

 
 
xoxox
 
 
 
 

För några dagar sen var vi ute och tittade på koalor. Underbara små djur!!
Tyvärr var vädret mindre underbart, men det är smällar man får ta.

Jag lägger upp en video lite senare om det fungerar.


 
 

 
 

 
 
 
xoxox
 
 
 
 

Port Lincoln bjuder på regn. Massor med regn. Jag tror att Australien har tröttnat på mig och försöker ta livet av mig genom dränkning.
Allting är blött och jag gillar inte att campa när det regnar.
Men vafan, det torkar väl.
Och himlen igår var helt otroligt vacker!
 
 
 
 
 

 
 
 
xoxox
 
 
 
 

Vi hittade en verkstad där vi kunde laga stackars bilen som tydligen hade båda framdäcken pekandes utåt. Tyvärr skakar skrället fortfarande och vi vet inte riktigt vad det är för fel på den, förutom att den är över 20 år gammal. Det är väl bara att hoppas att den håller hela vägen till Tasmanien.

 
 
Vi hamnade i alla fall i Streaky Bay, ett litet samhälle som såg mycket bättre ut på alla bilder än i verkligheten. Det skulle finnas bra stränder och bra surfing, men det såg vi inte mycket av. Vattnet på stranden vi åkte till var fullt av olika djur och sjögräs. Dessutom var det en massa sten i vattnet, så det blev varken bad eller surfing.

Det slutade med att vi åkte tillbaka till campingen och badade lite där istället. Det var hysteriskt varmt igår och jag tror att det påverkade oss allihop och gjorde oss väldigt lättirriterade och tjuriga, men efter att vi badat kändes det mycket bättre.

På kvällen lagade vi lite mat och satte oss och pratade med en jättetrevlig australiensare som bjöd på färska ostron och lovade att visa oss rund i Adelaide när vi kommer dit.

Natten var varm med en enorm fullmåne och massor med myggor som kom in i bilen. Med andra ord var det en ganska jobbig natt, men jag mår bra idag ändå. Det är inte alls lika varmt idag, det är mulet och blåsigt och vi är på väg till Port Lincoln. Jag tror det är lunchpaus nu. Det gillar jag!
 
 
 

Svårt att fota månen så det blir bra... 
 
 
 
xoxox

Problem med bilen är ingenting man vill ha mitt ute i ingenstans i Australien.

Bilproblem har vi och vi är mitt ute i ingenstans i Australien.

Vi tror att högra framdäcket sitter snett, så hela bilen vibrerar om man kör snabbare än 60km/h. Det började igår på morgonen, ås på eftermiddagen provade vi med att byta däck, men det skakar fortfarande. Men det kunde ju ha varit betydligt värre! Jag har det fortfarande riktigt bra, även fast vi var trötta på varandra och bilåkningen igår. Det faktum att bilen håller på att bryta ihop gjorde oss inte heller på bättre humör.

 
 

Det finns en hel massa ingenting i Australien....
 
 
 
 
 

Vi är i South Australia nu. Vi körde över gränsen igår och här ute finns verkligen ingenting. Natten till igår parkerade vi på en rastplats, slog upp Benjamins tält, ställde vår lilla gasspis på motorhuven, kokade nudlar i solnedgången och åt nudlar och drack boxvin till middag innan vi somnade. Helt underbart, men gräsligt kallt. Jag förstår inte hur ett land där det är så himla varmt på dagarna kan bli så kallt på nätterna.

 
 
 

 
 
 
Idag är det hur himla varmt som helst. Jag vaknade strax innan klockan sju av att jag höll på att svettas ihjäl i bilen, med solen gassandes rakt in genom fönstret. Jag gillar verkligen att sova i bilen! Det är bekvämt, det blåser inte och man kan ligga och titta på stjärnorna innan man somnar, men imorse var det lite jobbigt på grund av värmen och trots att jag hade fönstret öppet så fanns det ingen luft alls.

Just nu sitter vi i bilen som fortfarande skakar. Vi är på väg till Port Lincoln och kommer förhoppningsvis dit imorgon. Jag hoppas att vi kan hitta en verkstad innan dess, för det här skakandet är ganska irriterande, plus att det är ganska otäckt att känna att bilen inte vill mer och vi är mitt ute i ödemarken. Det är förresten ett par till saker som måste fixas med den här bilen… Den har inga backljus, inga bromsljus, trasig AC och ingen hastighetsmätare. Bra bil. Inte.
 
 
 
xoxox
 
 

 

Planen var att åka söderut från Wave Rock, så efter vår lilla promenad till sjön packade vi ihop våra saker och drog iväg.

Jag tyckte det kändes som om vi körde åt fel håll och jag tror att Pete fick samma känsla när det som på kartan såg ut att vara en jättestor och fin väg helt plötsligt blev grusväg. Hur som helst så fortsatte vi köra och tänkte att det kanske bara var en liten bit av vägen som var trasig, men efter att vi kört i två timmar fick jag mina misstankar bekräftade. Så där var vi, ute på en skitdålig väg i stekande sol två timmar åt fel håll. Fan.

Vi tittade lite mer på kartan och insåg att vi hade kört lite mer än hälften till en annan stad och skulle kunna ta oss ner till Esperance därifrån, så vi fortsatte att köra i vad som närmast kan liknas vid en evighet på den där hemska vägen.

Jag märkte att det dammade ganska rejält och när vi stannade för att äta lunch och öppnade bakluckan var precis allting täckt av ett tjockt lager rött damm. Jag blev så jävla arg och förtvivlad och förbannade den röda sanden som vi nu hade på precis alla våra saker. Hur fan kunde de bara fortsätta köra på den där vägen?

Jag fick i alla fall tvätta av mitt helt orange-röda ansikte med ett blött papper (inte för att det hjälpte så mycket men det kändes bra) och så fick vi lite mat i magen och efter det så kändes faktiskt allting lite bättre. Vi kom i alla fall fram till Norseman, en pytteliten stad med 200 invånare. Det var inte alls värt varken omvägen eller dammet, men vi fick i alla fall låna en toalett och köpa lite godis. Därifrån fortsatte vi söderut på en riktig väg till Esperance.

Precis när vi kom in i Esperance blev vi stoppade av polisen. Fan. Den här bilen är verkligen ingenting man vill att polisen ska titta närmare på. Den har inga bromsljus, inga backljus, ingen hastighetsmätare och hela bilen håller bokstavligen på att ramla isär, så vi fick lite lätt panik när vi blev stoppade. Lyckligtvis var det bara en blåskontroll, men vi blev nog alla lite skakiga av det.

Vi bestämde oss för att åka ut till en nationalpark och campa där. Det var otroligt fint och det var kängurur överallt. Vi hittade campingen och slog upp Benjamins tält och lagade lite mat och när vi satt och åt kom en liten känguru studsandes. Den hade väl lärt sig att den kunde få mat av turisterna och var inte alls rädd för folk. Den kröp omkring bland oss och letade efter mat och efter en liten stund bestämde jag mig för att jag skulle kolla hur nära jag kunde komma. Det visade sig att man kunde komma i princip hur nära som helst. Hade jag sträckt ut handen hade jag kunnat klappa den, men jag var lite rädd att den skulle ha löss eller fästingar, så jag lät bli. Ett foto blev det i alla fall och överlag en bra dag. Trots det lilla missödet med felkörningen.

 
 
Dagen igår bjöd på regn och vi packade snabbt ihop våra saker, tittade lite mer på nationalparken och drog iväg för at äta frukost, borsta tänderna och använda internet på McDonald’s. Strax innan lunch sprack himlen upp och det blev strålande solsken, så vi bestämde oss för att ta en tur längs kusten och fotografera lite. Så jävla vackert!

Sen drog vi iväg till en camping ca 10 mil utanför stan där vi lånade duscharna och sköljde bort allt äckligt rött damm vi dragit omkring på. Mitt hår bytte färg.

Sen tog vi med oss en massa vin och satte oss på stranden och pratade och såg på solnedgången och konstaterade att livet inte är så himla dumt. Helt fantastiskt! Jag är så jävla lycklig!
 
 

 
 
 
xoxox
 
 
 

Jag sitter mitt ute i ingenstans i Australien och njuter av livet. Vi campar ute vid Wave Rock, en stor klippa som formats så den ser ut som en våg. Här bor knappt 200 människor och allt som finns är typ en liten affär och en bensinmack.

Jag är här med en engelsman, Pete, och en fransman, Benjamin. Pete äger bilen och jag och Benjamin är med och delar på mat och bensin. Vi är ute på road trip tillsammans. Jag hittade Pete i en annons på nätet i lördags, träffade honom snabbt i söndags och igår (tisdag) drog vi iväg. Dock tog det ett jävla tag innan vi äntligen började åka på riktigt. Först skulle Pete köra en kompis till flygplatsen, sen skulle vi tanka och handla och äta lunch. Vi kom iväg strax efter klockan tolv och åkte direkt ut till Wave rock.

Vi kom fram strax före klockan sex på eftermiddagen, tittade på klippan, tog några foton och klättrade sedan upp på berget för att se på solnedgången. Så fantastiskt vackert!

När vi kom ner igen slog vi upp våra tält och lagade middag.

Det blev en trevlig men tidig kväll, med lite vin och lite löst planerande för framtiden.

 
 
 



 
 
Imorse gick solen upp strax före klockan fem. Jag såg på den från bilden, där jag och Pete sov. Vi gick upp strax efter klockan sju, åt lite frukost och gick en liten promenad för att se på en sjö. På väg tillbaka från sjön såg vi inte bara en utan tre kängurur precis bredvid vägen. Jag har nog aldrig varit så nära ett vilt djur förut. Helt otroligt! Och när vi kom lite för nära så studsade de iväg, men de fortsatte att titta på oss från lite längre håll.

Idag är planen att packa ihop våra saker och åka söderut till en nationalpark och förhoppningsvis se lite fler djur där.
 
 
 
 
xoxox
 
 
 
 
 

Japp, det var skräckfilmsvarning på den!

Jag är oskadd och en erfarenhet rikare, men herregud så läskigt det var. Jag var helt lugn precis fram tills killen dök upp för att hämta oss, då slog det mig hur lätt det skulle vara för honom att röva bort två naiva svenska tjejer.

Vi frågade om han ville ha kaffe, men det ville han inte. Han hade hundarna med sig och ville komma iväg så fort som möjligt, men vi fick i alla fall in honom i lägenheten så Geoff fick titta på honom och prata lite med honom.

När vi kom ut till bilen visade det sig att han bara hade två säten i bilen, så vi fick knöla ihop oss bäst vi kunde och sen bar det iväg ut i ingenstans i mörkret.

Vi kom fram vid halv nio på kvällen och blev bjudna på mat, såg lite på tv och gick sedan in i vårt rum för att sova. Vi satt en stund och pratade igenom vår bisarra situation innan vi släckte lampan. Och jag kunde inte sova. Inte för mitt liv. Jag låg och höll vakt hela natten, ifall någonting skulle hända. Jag tror jag aldrig har varit så mörkrädd och känt mig så utsatt i hela mitt liv. Konstigt eftersom jag aldrig brukar vara rädd för människor. Jag är den som alltid litar på alla, tror att alla vill mig väl, går hem själv mitt i natten.

Strax efter klockan fem på morgonen gick solen upp och då slumrade jag till, men hade såna otäcka mardrömmar att jag vaknade på en gång igen.

Strax efter klockan sex gick vi upp, åt frukost och drog iväg till farmen där vi skulle jobba. Jobbet var lätt, gubben klippte får, jag skrapade upp smutsig ull och Sara plockade upp den rena ullen. Inga konstigheter, inget ansvar, ingen press.

Efter jobbet bjöd han ut oss på mat och sen körde han oss tillbaka hem, precis som han hade lovat. Inga konstigheter där heller.

Allting gick ju bra tillslut, vi fick våra pengar och kom hem till vår underbara lägenhet precis som vi skulle, men jävlar så rädd jag var!
 
 

 
 

 
 

 
 

 
 

 
 

 
 

 
 
 
xoxox