projekt25

Ja, det här med att jag är tidsoptimist när det kommer till att packa är ingen nyhet för någon. Speciellt inte för mig själv. Jag vet att jag alltid tror att ”det går på en kvart” och sen sitter jag där fyra timmar senare och suckar.

Samma sak nu, ja.

Mitt rum är på typ sju kvadratmeter och består av några hyllor och en säng. Det får alltså inte plats med så mycket saker. Trodde jag, ja.

Tydligen får man in oväntat mycket skit även i ett pyttelitet rum och nu ska skiten packas.

Tur att jag började idag istället för imorgon!

Jag har helt tröttnat på packandet nu och tror jag ska gå och dricka te med min bonusfamilj istället.

Igår fick jag ett litet ryck och bestämde mig för att klippa luggen. Det blev inte som jag ville ha det. En liten menlös lugg som inte gjorde varken till eller från och som inte alls gjorde så att jag såg sådär fotomodelligt supersnygg ut.

Så jag gick till frisören och tänkte att frisören är ju proffs, så hon måste ju få mig att se sådär supermodelligt supersnygg ut.

Pyttsan. 90 spänn tog hon för att göra någonting som bara var marginellt bättre än det jag själv åstadkommit.

Dessutom kom jag på att jag inte ville ha snedlugg, det är ju skittråkigt och känns dessutom inte speciellt nymodigt alls.

Nu funderar jag istället på att klippa om skiten själv och göra en helluggsvariant.

Jag kanske tar fram saxen och byter lugg för tredje gången på två dagar.

Äh, skit samma, jag ger det några dagar och en hårtvätt så får vi se sen vad jag hittar på.
 
 
 

 
 
 

 
 
 

 
 
 
xoxox
 
 
 
 
 

Idag har jag varit på inspelning igen. Den här gången var det en humorserie med Robert Gustafsson som spelades in och det var mycket roligare än förra inspelningen jag var på. Den här gången var jag med vid flera olika tillfällen med olika kläder på olika inspelningsplatser. Dessutom fick vi fika och lunch.

Jag är dock helt paj av trötthet eftersom jag var tvungen att gå upp före fem imorse.

Hur som helst var det en bra dag.

Jag hade lagt upp bilder om jag hade haft några, men tyvärr är lilla kameran fortfarande paj och jag orkar inte släpa på den stora.

Nu ska jag bara ligga i sängen och vräka i mig onyttigheter och kolla på tv-serier resten av kvällen. Gud vad jag känner att jag har förtjänat det!
 
 
 
xoxox
 
 
 
 

Oj, nu har det varit lite mycket den senaste tiden.

Jag kämpar på med att försöka få allting att gå runt och mitt senaste lilla projekt är att bli statist för att dra in lite extra slantar.

Än så länge går det hyfsat bra. Jag var med i min första film i fredags. Jag trodde det skulle vara bra mycket mer spännande än det var. Jo, klart det var kul att se hur allting går till och stå där när de skriker ”Tystnad inför tagning” och sånt, men det var en väldans massa dötid och jag skulle nog ha haft en bok med mig.

Hur som helst fick jag 400 spänn för tre timmars jobb, så det var ju bra.

Imorgon är det dags igen, då blir det komediserie för tv4. En hel dags jobb för 300 spänn och gratis lunch. Jaja, jag slipper ju laga mat i alla fall.

Idag har jag varit på möte med min personliga bankman och ordnat med allting inför tillträdesdagen till min nya lägenhet. Fan vad nervös jag är inför hela grejen. Det är det största jag har gjort i hela mitt liv och jag är så orolig att någonting ska gå galet.

Sen ska jag ordna med hela flytten också, ordna mat till dem som ska hjälpa till att bära lådor och möbler, hyra släp, fixa bil med dragkrok, se till att hitta lillebror på fredag, samt att jag tagit på mig mer jobb både på fredagen och söndagen.

Stressigt är det, kan jag säga.

Nej, jag avslutar med några sköna bilder från Barcelona, så jag får tänka på någonting annat en stund.
 
 

Skinka... 
 
 
 
 

Juice
 
 
 

Frukt, skuret och klart
 
 
 

Fruktsallad
 
 
 

Underbara färger
 
 
 
 

Syskonen Lundqvist
 
 
 

 
 
 
Jaha, då ska jag väl fortsätta med mitt jobbsökande. Måste nog tvätta håret också om jag ska vara på tv...
Vi hörs nån gång sen när jag har tid då!!
 
 
 
xoxox
 
 
 
 
 

Jag sitter ute i skogen, mörkrädd som fan.

Idag har jag organiserat och packat (en del av) mina sommarkläder, ätit mat hos farfar, hämtat tvätt hos moster och målat om mina köksmöbler.

Att måla om köksmöblerna trodde jag skulle vara lätt som en plätt och gå på ett par timmar. Haha, naiva jävel! Nej, att måla om köksmöblerna tar gärna en hel dag, för mig tog det fem timmar och då slipade jag inte ens innan jag målade.

Dum som jag var bokade jag in mat hos farfar innan jag visste hur lång tid det skulle ta, så när jag insåg att en enda stol tog över en timme att måla fick jag lägga på ett kol för att hinna. Oj, oj, vad jag målade!

När jag stod där och målade började jag fundera på det här med att allting ska vara vitt nu för tiden. Vitt och unikt.

Unikt och precis likadant.

Det ska se omedvetet ut på ett medvetet sätt, som om man bara ramlat över möblerna och på något vis fått med dem hem. Lite slitet, lite kantigt. Och dyrt, naturligtvis.

Vitt ska det ju vara.

Lite lantlig känsla, samtidigt som det ska in lite industri i det hela med metall och betong.

I och med att jag har letat bostad nu så har jag sett många lägenheter och de allra flesta satsar på exakt samma look – vitmålat trä, metall och betong.

Allting är precis likadant.

Allting är så jävla ounikt.

Allt och alla ser likadana ut med slarviga frisyrer och kantstötta möbler. Inte för ordnat så det ser för prydligt ut.

Och jag är precis likadan själv. Jag har inte borstat håret på flera dagar och nu har jag målat om mina möbler slarvigt vita.

Det ser lite ut som att jag har ramlat över dem och att de på något vis bara hamnat hos mig.

Väggarna i min nya lägenhet är ”Stockholmsvita”. Japp, det står så i beskrivningen.

Haha, att det ens finns en färg som heter Stockholmsvit. Galet.

Jaja, jag har i alla fall en grön soffa. Och dessutom var jag utomhus när jag målade möblerna, så det sitter både barr och småflugor i färgen. Det är i alla fall unikt! 

Malin som jag bor hos brukar säga "Är det rätt, är det lätt".
Jag börjar tro att det är sant.

Idag skulle jag ha tittat på en lägenhet som jag trodde var den perfekta lägenheten, men igår fick jag reda på att den redan var såld.
Imorse skulle jag titta på en annan lägenhet, en ganska stor medn ful och i ett område jag egentligen inte vill bo i. Sen ändrade jag mig, ringde mäklaren jag skulle träffa och ställde in, ringde istället en annan mäklare och åkte ut till Telefonplan.
Där fick jag titta på en otroligt snygg lägenhet, en tvåa på 47 kvadrat som kändes så himla rätt. Jättetrevligt område, nära tunnelbanan, nära stan, nära Renströmskan som jag träffar alldeles för sällan.

Trevlig mäklare var det också.

Så jag slog till. Pang!
Jag köpte den.
Jag har köpt en lägenhet.
Herregud.
Det är ju lite galet.
Och jääävligt dyrt, men jag tror det kommer bli hur bra som helst.

Äntligen!
Jag har inte skrivit på några papper än, men det ska vi göra innan jobbet imorgon, sen är det klart, då är jag lägenhetsägare.

Galet.

Katt i låda
 
 

Ett litet paket som ligger i lådan
 
 
 

Den prickiga lådan
 
 
 

... Och precis när jag tycker som allra sämst om människor och har tappat allt hopp om hela mänskligheten, så kommer två främlingar på nattbussen fram till mig och säger "Fan vad fin du är"

<3
 
 
 
 
xoxox
 
 
 
 

Hej.

Idag är jag inte kompis med folk. Inte alls.

Gud vad alla har varit dumma i huvudet idag! Åh!

Jag är inte ens kompis med katten…

Det började med att jag hade jättekonstiga drömmar hela natten om allt möjligt otrevligt, bland annat att katten bet mig, så vaknade jag imorse med katten på magen och helt plötsligt bet han mig i handen. Fan vad arg jag blev.

Jag tvingade mig själv att sova till typ elva, även fast jag vaknade första gången runt 06, andra gången runt 08 och tredje gången runt 09.

Jag gjorde frukost och en kanna kaffe. Kaffet gjorde mig kissnödig och inte ett dugg pigg.

Jag tänkte att jag nog skulle kunna sova lite på bussen till jobbet som ju ändå tar ca 45 minuter. Ja, tjena… Jag fick inte sova en blund för på raden framför mig satte sig en familj bestående av mamma, pappa och två barn.

Mamma och pappa tyckte att det var en jättebra idé att ge barnen varsina bjällror som ungarna gladeligen satt och skakade på större delen av bussresan.

Jag var otroligt nära att säga åt dem att visa lite hänsyn till sina medresenärer, men den stora svensken i mig fick mig att sitta lugnt och fint och vara skitarg i det tysta.

På jobbet fungerade inte min hjärna alls och jag blandade ihop flygplatskoder och glömde be om telefonnummer till passagerare som skrev rapporter och liknande.

Kaffe gjorde mig illamående och inte ett dugg pigg.

Runt 18-tiden blev jag ensam och drog iväg till terminal 5 där allting också strulade, naturligtvis. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra med alla bagage som kommit in, kunde inte räkna ut vilken leverans som skulle köra till vilken adress och slutligen var jag skulle göra av väskorna som ska köras ut imorgon.

Sen fick jag helt hjärnsläpp och kunde inte ens rusha ett bagage till Turkiet, vilket är det lättaste man kan göra.

Jag var nästan helt klar med att ordna upp mitt kaos när en mycket upprörd passagerare kom fram till mig och undrade vem han kunde klaga hos.

Jag lyssnade på hans två mil långa historia och sa att alla klagomål lämnas till flygbolaget direkt via email. Han hävdade att det inte var flygbolagets fel, utan markpersonalen och speciellt de som jobbat på specialbagage, så han ville klaga direkt hos dem.

Jag försökte än en gång förklara att det inte funkar så, man lämnar alla klagomål till flygbolaget, för det är de som hyrt in oss som markpersonal.

Han gav sig inte, drog sin historia igen, jag lyssnade och förstod och försökte återigen tala om för honom att han skulle kontakta flygbolaget.

Tillslut fick jag honom att gå ut till informationen för att få tag i alla telefonnummer han ville ha, som inte jag hade och efter typ fyra minuter ringde han på min telefon och ville framföra sina klagomål.

Suck!

Sen blev det lugnt igen och jag åt mat och vilade en stund för att försöka få igång hjärnan. Med tanke på allt kaffe jag hällt i mig under dagen gick det mindre bra.

Kvällen gick relativt bra, inga större missöden förutom ett helt onödigt bandbyte, fördröjd leverans av bagage till ankomsthallen samt ett bandstopp, och sen fick jag åka hem.

Jag tänkte att jag skulle få sova lite på bussen hem, men inte.

Nejdå, på raden bakom mig satte sig ett par – han så långt till vänster det gick och hon så långt till höger det gick, på varsin sida mittgången. Sen satt de och vrålade till varandra hela vägen in till stan.

Åh! Kan inte folk bara respektera att andra kanske vill vila lite när det är mitt i natten??

Jag överlevde i alla fall bussturen och gick ner i tunnelbanan, där jag fick stå i en kvart innan tåget kom.

Okej, en kvart är inte hela världen, speciellt inte när man slipper stå ute i tre plusgrader och snöblandat regn, så det var inte så farligt. (Inte för att det är tre plusgrader och snöblandat regn just nu, men det har jag varit med om när jag jobbat natt förut.)

När jag klev på tåget började en gubbe skrika och skälla på engelska åt i princip alla i hela vagnen. Speciellt skällde han på några mongoler som han kallade för kineser. De tog naturligtvis illa vid sig och började käfta tillbaka.

Jag hamnade naturligtvis mitt i det hela och försökte sjunka genom golvet i tåget för att de inte skulle se mig.

Sen var det två tjejer i 30-årsåldern som inte kunde vara tysta utan skulle också vara med och käfta.

Jag trodde att någon skulle ta till fysiskt våld, men som tur var visade det sig att alla i hela vagnen bara var väldigt stora i käften.

Jag förstår inte! Kan inte folk bara vara lugna och snälla? Måste alla föra ett jävla liv och bjällra med bjällror, prata jättejättehögt eller skrika oförskämdheter åt varandra? Och måste alla göra det precis idag?

Nej, nu får den här skitdagen ta och vara slut, jag orkar inte mer!
 
 
 
xoxox
 
 
 
 
 

Idag har jag börjat nytt jobb. Eller nytt och nytt, men nytt för den här gången. Jag har börjat på incheckningen på Arlanda. Det är precis som i Oslo, förutom att det är fler terminaler och jag har ingenriktig koll på just terminalerna, men det kommer väl med tiden.
Ja, det var steg två i att ta över hela flygplatsen, moahahaha...

Jag var på dejt för ett par dagar sen. En sån där jättemysig kväll med ösregn. Vi gömde oss på en jättemysig resturang, pratade, åt jättegod mat och efteråt hade det slutat regna, så vi promenerade och höll varandra i händerna. Totalmys!

Jag fortsätter mitt klänningsprojekt också. Jag höll på att komma för sent till jobbet idag eftersom jag satt och sydde och helt glömde bort tiden. Herregud, jag har ju blivit helt besatt!
Låt den där nedrans klänningen bli klar nån gång nu, så jag kan börja tänka på andra saker.
Men istället för att fundera på vettiga saker jag kan göra när den är klar har jag börjat fundera på andra saker jag kan sy. Hmm, vad är det som händer? Jag som inte kan sy... Jag tycker ju inte ens om att sy...

Nu ska jag i alla fall sova, så jag orkar upp och fortätta övertagandet av flygplatsen imorgon.

Puss och kram!
 
 
 
xoxox
 
 
 
 

Ja, där fick jag för att jag sa att det händer för lite saker på mitt jobb.

Jag har nog aldrig varit med om att det hänt så mycket på samma gång på ankomst, men jag klarade det helt galant. Roligt hade jag dessutom och for runt som en virvelvind och skrev rapporter, rushade bagage, ringde passagerare, ordnade med leveranser, klättrade på bagagebandet som stannat, sprang hit och dit med väskor och jobbade så jag blev helt genomsvettig.

Sen kom en flight från Köpenhamn och några av de passagerarna hade varit försenade med en flight från Rom, så deras bagage hade inte hunnit med utan skulle komma på nästa flight senare under kvällen.

Det blev en liten kö, så jag ropade på min chef så han också kom ut och hjälpte till att skriva rapporter.

Allting gick bra tills jag började hjälpa de som stod sist i kön. Tre tjejer i 30-årsåldern som absolut skulle hålla på att ställa helt orimliga krav och ställa till en scen och bete sig riktigt illa. Jag försökte hålla mig lugn och talade sakligt om för dem att vi skulle få in bagaget senare under kvällen och sen skulle de få det hemkört dagen efter.

Då började de skrika att det var helt oacceptabelt att få det dagen efter, de hade ju allt sitt smink i väskorna, de skrek på mig, de skrek på min chef, de var de värsta passagerare jag någonsin träffat på.

Det tog inte många minuter innan jag var så arg att jag skakade, samtidigt som jag nästan inte kunde hålla mig för skratt eftersom de betedde sig så otroligt barnsligt. De skulle sett sig själva!

När jag, efter otroligt mycket om och men, hade skrivit klart deras rapporter och dyrt och heligt lovat att jag skulle ringa när bagaget kommit in önskade jag dem en trevlig kväll och fick då fingret av en utav dem.

Fan vad arg jag blev!

Jag har aldrig fått fingret av någon och jag tog faktiskt otroligt illa vid mig.

Jag brukar vara ganska bra på att hålla distans, jag vet att de inte är arga på mig, utan frustrerade för att de inte fått sina saker, men de här brudarna lyckades ta sig in under skinnet på mig och det gjorde mig illa på riktigt.

Det de inte riktigt tänkte på var att det är jag som ordnar så att de får tillbaka sina väskor med allt livsviktigt smink. Jag kan dessutom meddela alla mina kollegor samt huvudkontoret för flygbolaget att de här passagerarna har betett sig riktigt illa. Det gjorde jag.

Och när deras väskor kom in lite senare på kvällen hade jag helt fullt upp med en massa annat, så jag kunde faktiskt inte ringa.

Ja, synd för dem, men man ska inte jävlas med den enda personen i världen som kan hjälpa en att få tillbaka sin väska.
 
 
 
xoxox